BG 1.14-20

Nu i inledningen på Bhagavad-gita så har Duryodhana, som är berättelsens ’bad boy’, pekat ut vilka som finns på fiendesidan och vilka relationer som är generalerna svaga punkter. Man måste komma ihåg att de kände varandra personligen och att många som var på Duryodhanas sida var det för att det var deras plikt. Bhishma t ex var mycket god vän med Arjuna och hans bröder.

De började ljuda i snäckorna, som var ett sätt att signalera att striden skulle börja, men Bhishma ville även uppmuntra Duryodhana och säga att han var redo.

Det sägs att vediska krig kunde börja vid soluppgången, och efter man blåst i snäckorna, och att man slutade vid solnedgången. Man stred inte däremellan. De kunde t om gå över och prata med varandra. Krigarna hade en heders-sed som de följde och bröt man mot den så förlorade man sin ställning. Och kungen ledde striden – han gömde sig inte någon annastans, vilket gjorde att valet att gå till krig gjordes med en viss försiktighet. Man behöver inte tänka långt för att hitta kontraster.

14. På den andra sidan lät Herren Krishna och Arjuna sina transcendentala snäckor ljuda där de satt på en väldig vagn, dragen av vita hästar.

Krishna kallas här för Madhava, lyckogudinnans gemål, vilket är en indikation att varhelst Krishna finns, finns lycka och seger. Detta var ett sätt för Sanjaya, som berättade vad som hände för Dritarashtra, att säga att segern kommer att tillhöra Krishna och Arjuna, inte hans söner.

15. Herren Krishna blåste i sin snäcka, vid namn Panchajanya; Arjuna blåste i sin, Devadatta; och Bhima, den otrolige ätaren, som kan utföra herkuliska uppdrag, blåste i sin fruktansvärda snäck, kallad Paundra.

Det namn som används för Krishna i den här versen är Hrishikesha, vilket betyder ’Sinnenas ägare’, dvs Översjälen i allas hjärtan. Gud finns närmare än vi tror och kan även upplevas genom sinnena. Detta är kanske en kontroversiell tanke, och betyder inte att all vår njutning är Guds njutning, typ, utan att när vi är i kontakt med våra sinnen, med vår kropp, är vi i nuet och då kan vi uppleva Guds energi. På den ’mentala’ plattformen vaggar vi mellan framtid och dåtid, och är därför inte här och nu, i verkligheten.

Som du ser så används olika namn för Gud i Bhagavad-gita, och de beskriver hans olika aktiviteter och egenskaper. Bhima kallas här Vrikodhara, för att han är så glupsk...

16-18. Kung Yuddhisthira, Kuntis son, blåste i sin snäcka, Anantavijaya, och Nakula och Sahadeva blåste i sina, Sughosha och Manipushpaka. Den store bågskytten kungen av Kashi, den mäktige krigaren Shikandi, Dhrishtadyumna, Virata, den oövervinnlige Satyaki, Drupada, Draupadis söner och andra, o konung, såsom den mäktigt väpnade Subhadras son, blåste alla i sina snäckor.

19. Ljudet från de olika snäckorna genljöd både i rymden och på jorden, och det var så larmande att det splittrade Dhritarashtras söners hjärtan.

Man kan förmedla mycket med ljud. Jag blir själv väldigt påverkad av musik och viss musik vill jag helst inte lyssna på. Eller så är det sångaren som jag inte kan stå ut med. Jag står t ex inte ut att lyssna på drogade musiker. Det hörs långa vägar. Detsamma gäller medvetandet eller intentionen med musiken. Det är få musiker som är fria från sitt ego, men har de ingenting konstruktivt eller intressant att förmedla så är jag inte intresserad. Det kanske är ännu en konstig egenhet...

Här så förmedlades det en hel del när Krishna och Arjuna ljöd sina snäckor.

20. I denna stund to Arjuna, Pandus son, som satt i sin vagn vars flagga bar Hanuman-emblemet, upp sin båge och gjorde sig beredd att skjuta sina pilar. O konung! Efter att ha blickat mot Dritarashtras söner uppställda i stridsordning, sade Arjuna dessa ord till Herren Krishna.

Jag tänkte vi kunde sluta där för idag...

Hanuman flaggan var också ett tecken för en framstående seger, så olika tecken har poängterats redan nu från början. Arjunas sida var annars i numeriskt underläge med 7/11.