BG 2.1-2.10

Nu börjar vi med andra kapitlet av Bhagavad-gita.

Arjuna har bett Krishna att föra deras vagn ut mellan de som ska strida på slagfältet, och där frågar sig Arjuna om hur någon kommer att gagnas av att strida. Även om de vinner kommer de inte kunna njuta av vinsten, för de som de strider emot är deras kusiner, och andra släktingar och vänner.

Mahatma Gandhi ansåg att denna konversation var helt allegorisk och syftade till själens inre kamp mellan det goda och det onda. Själv så ser jag det som både allegoriskt och en historisk händelse. Den är allegorisk på det sättet att jag kan ta till mig undervisningen i mitt eget liv, även om jag inte är en general som Arjuna. Men jag ser den inte som helt uppdiktad.

Hur man än ser det så kan man hitta enormt mkt i dess verser.

Om du vill gå över första kapitlet först så finns de här: BG 1.1-13, 1.14-20, 1.21-31, 1.32-46.

2.1. Sanjaya sade: Då Han såg Arjuna, fylld av medlidande, mycket sorgsen och med ögon fyllda av tårar, talade Madhusudana, Krishna, följande ord.

2.2. Krishna sade: Min kära Arjuna! Hur har dessa orenheter besmittat dig? De passar inte alls en man som känner livets högre värden. De leder inte till högre planeter, utan till vanära.

Oooo, visst är Krishna tuff mot Arjuna! Nu är det så att Arjuna var en krigare och som sådan var det hans plikt att strida när han blev kallad till det. Ja, egentligen var han en prins, en ledare, och även om han och hans bröder försökt stoppa kriget så fungerade inte medlingen. Alla kort var lagda - och så bryter Arjuna ihop.

2.3. O Prithas son! Fall inte undan för denna förnedrande vanmakt! Det passar dig inte. Ge upp denna hjärtats lågsinnade vekhet och stig upp, o fiendens gissel!

Här blir han påmind om hans ärade mor, Pritha (Kunti).

2.4. Arjuna sade: O fiendens förgörare, o Madhus bane! Hur kan jag i detta slag med mina pilar motattackera män som Bhishma och Drona, som är värda min dyrkan?

En bra fråga. De var båda hans lärare och de hyste alla starka känslor för varandra. På något sätt hamnade de på fel sida - egentligen pga av deras pliktkänsla. Livet är ibland ganska komplicerat.

2.5. Det är bättre att leva i denna värd av att tigga än att leva på bekostnad av stora själars liv, vilka är mina lärare. Även om de är giriga, är de trots allt överordnade. Om de dödas blir all vår njutning befläckat av blod.

I den här kulturen går man gärna inte emot de äldre. Det är viktigare att få sina äldres välsignelser än att vara 'rätt'. Bättre vore det att leva på allmosor.

2.6. Ej heller vet vi vad som är bäst - att besegra dem eller att besegras av dem. Om vi dödar Dhritarashtras söner, kommer vi efteråt inte längre att vilja leva. Ändå står de nu framför oss på detta slagfält.

2.7. Nu är jag förvirrad över vad som är min plikt, och jag har förlorat all fattning på grund av småsinthet. I detta läge ber jag Dig att klart tala om vad som är bäst för mig. Nu är jag Din lärjunge och en själ underkastad Dig. Undervisa mig!

Vem känner inte igen sig om att vara förvirrad? När allt faller ihop runt en, som ett korthus. Jag kommer ihåg en gång, när jag inte riktigt ville tro på Gud, hur jag bad att 'om Du (Gud) finns så kan Du höra mig nu - hjälp mig att förstå Dig och vad som är sant'. Inte dåligt för en ateist... :) Jag vet inte vad som fick mig på knä. Kanske en allmän tonårsförvirring? Inget minne just nu.

Här uppvisar Arjuna en viktig egenskap - ödmjukhet. Vart kommer annars viljan av att förstå ifrån, om man tror att man vet allt.

2.8. Jag kan inte finna något sätt att driva bort denna sorg, som torkar ut mina sinnen. jag kommer inte att kunna förinta den även om jag vinner ett ojämförligt kungarike på jorden med suveränitet som halvgudarna på himlen.

2.9. Sanjaya sade: Efter att ha talat sålunda sade Arjuna, fiendens gissel, till Krishna, "Govinda, jag skall icke strida", och föll i tystnad.

2.10. O Bharatas ättling! I det ögonblicket talade en leende Krishna, mellan de båda arméerna, följande ord till den sorgtyngde Arjuna.

Det är egentligen nu som BG börjar på riktigt.