29 juli 2005

Det är ingen bra idé att kasta sten i glashus...

I den engelska dagstidningen Telegraph ställdes frågan“Vart är Islams Gandhi?”, precis efter den första bombningarna i London. Detta är kanske en intressant fråga, men lite väl magstark från en västerlänning. Inte nog med det, men artikelförfattaren går sedan in i en teologisk debatt om hur islam tolkar Koranen litterärt till skillnad från Kristendomen som har lyckats att bearbeta Bibeln till en mjukare tolkning. Med andra ord så saknar Islam en västerländsk humaninstisk tradition. Detta må vara sant, men vad har detta med Londonbombningarna att göra, eller nutidens terrorist attacker? Och vad har Bibeln att göra med vår västerländska politiska kultur?

Den verkliga frågan är därför “Vart är västerlandets Gandhi?”. Vart är den person som kan föra fram västerländska värderingar som jämlikhet och frihet till en politisk filosofi som befrämjar icke-våld och fred världen över, och som inte genomsyras av dubbelmoral och själviskhet? Det är inte bra att kasta sten in glashus...

Det är intressant att artikelförfattaren valde just Gandhi, för Gandhi var mycket kritisk till västerländsk civilisation. Han ansåg den var mycket våldsam eftersom den inte hade någon etisk motkraft som kunde hålla människans girighet och egoism i schack. Från upplysningens tid och genom den industriella revolutionen, hade vi i väst annamat en attityd till livet där ekonomisk utveckling och individuell njutning stod först, och vetenskaplig utveckling gav oss hopp om framtiden. Religion var lagd åt sidan.

För Gandhi var detta inte tecknen på ett civiliserat samhälle. Han tog civilisationsbegreppet från de vediska skrifterna, som förklarar hur samhället och människor drivs av fyra krafter eller livsmål (purushartas). Ekonomisk utveckling (artha) och individuell njutning (kama) är en del av detta, men de är balanserade av dharma, social etik, för vi kan inte förverkliga våra egna mål utan hjälp från andra, och moksha, befrielse eller själförverkligande, för livet måste ha ett mål för att ha mening. Självförverkligande anses vara det viktigaste av dessa fyra mål eller krafter, och har därför en vägledande plats bland dem.

Utan dharma och moksha blir samhället obevekligen våldsamt, för det finns ingenting som balanserar människors girighet och själviskhet. Och utan ett slutmål så genomsyras samhället av en känsla av meningslöshet. Om vi oberopar Gandhi när vi pekar på islam, bör vi därför titta på de tre fingrar som pekar på oss...

1 Comments:

Blogger qaisar said...

Ler åt din kommentar på min blogg. Kul! /Q

lördag, augusti 20, 2005  

Skicka en kommentar

<< Home