Att vara nära Gud

Anthony De Mello var en Jesuit präst som skrev mycket om andlighet, och han höll även retreats och konferenser. Jag har inte läst så mycket av honom men jag har hans bok Sadhana: A Way to God – Christian Exercises in Easter Form. Det är en mycket fin bok med meditationsövningar. Hans grundläggande tes är att ökad medvetenhet och närvaro i nuet hjälper oss att vara nära Gud.

Jag känner mycket resonans med De Mellos ord när jag läser honom. Han verkar ha reell och djup insikt genom hans egen andliga praktik, hans sadhana.

Jag provade en av övningarna idag, i hans del ‘devotion’. Denna övning kommer från den heligeBenedict och är i tre delar: lectio (andlig läsning), meditatio (meditation), och oratio (bön).

Först rekommenderas man att stilla sig själv i Guds närvaro, sedan läser man ett andligt stycke tills man kommer till en rad, ord eller paragraf som man attraheras av. Det bör vara ett kännt stycke, för syftet till denna läsning är att väcka ens hjärta till bön, inte för att tillfredställa ens nyfikenhet. De Mello skriver: “Curiosity can be either a priceless asset to a creative mind or a subtle form of laziness. It becomes a form of laziness when it leads us away from the seemingly dull task we have at hand.”

Jag valde att läsa i nionde kapitlet i Bhagavad-gita, och kom till en vers där Krishna säger: “Försök förstå, att på samma sätt som den mäktiga vinden, som blåser överallt, alltid vilar i rymden, vilar alla skapade varelser i Mig!” (Bg 9.6) De Mello säger att man skall repetera meningen om och om igen och låta dem sjunka ned i ens hjärta. Man skall inte analysera den, utan snarare låta den vibrera i ens hjärta, och göra den en del av sig själv.

Man kanske fokuserar in på ett eller ett par ord, och för mig så blev orden “Försök förstå” dem jag drogs till tills slut. Försök förstå... försök förstå...

Nästa steg är oratio, och det kan betyda att man ber till Gud högt eller stannar i Guds närvaro i den inre attityd som orden skapat. Jag skrev ned en bön eller en dialog, och en del av den blev: “Jag förstår inte men Du försöker få mig att förstå. Du ger mig ett exempel så att jag kan förstå. Ibland undrar jag om Du är trött på mig, om min lathet och oförmåga gör dig trött. […] Men Du säger här att allt vilar i Dig. Jag skrev till Barbara (en kristen vän) att hennes liv vilar i Dina händer, vilket berörde henne. Mitt liv är också i Dina händer. Men vad jag gör eller inte gör förändrar inte Din kärlek till mig. Vad jag gör är för min skull, även om det är för att bli medveten om Dig. Kan jag vila i tanken att jag inte behöver prestera något för Din kärlek?”

Det är lite personligt det här och kanske lite pretentiöst, men jag känner mig kanske trygg i tanken att inte många kommer att läsa det här. Hur som helst, Benedict säger att man skall hålla oratio kort och rent (let prayer be brief and pure). När man distraheras skall man sluta och fortsätta processen.

Jag skrev ned vad som kom till mig just då, och det kanske också är ett sätt att be. Man får hitta sitt sätt. Jag tyckte det var en intressant process och saker kom upp som är relevant för mig just nu. Det här med att prestera för att bli älskad och accepterad, det sitter djupt. Jag skulle vilja ha mer tid för kontemplation, men det är väl upp till mig att prioritera det, eller?