Karen Armstrong

Jag kom på att jag träffat en del andra kända personer (detta är ju så otroligt viktigt...) som Astrid Lindgren osv, men den person jag är mest stolt över är Karen Armstrong. Hon kom fram och satte sig vid mig när jag försökte få i mig lite av buffén i UD i London. UD hade en drive om det mångkulturella samhället, och en av de tre dagarna var en konferens om hur dialogen mellan UD och religiösa minoriteter skulle kunna utvecklas. Hon frågade vad jag tyckte om konferensen.

Vi kom väl båda fram till att det var ett bra initiativ men att det beror på vad som kommer av det hela. Poängen med konferensen var att UD hade kommit på att deras utrikespolitik skapade reaktioner och konsekvenser inrikespolitiskt. Med 1 1/2-2 miljoner muslimer och 600 000 hinduer, och sikher, jains, buddhister, judar osv, som har kontakter och intressen i utlandet så är det ju klart att den brittiska utrikespolitiken kan skapa ilska. Speciellt som man valt att med USA invadera Afganistan och Irak.

Min erfarenhet av brittiska UD (och jag antar att det är detsamma i många andra länder) är att man tänker på mioriteter och religionsfrihet och sådana frågor när man behöver det. Man förstår att dialog är nödvändigt, men mest för att lugna ned de grupper som berörs. Man är inte riktigt beredd att ta dialogens konsekvens, att kanske ändra sin politik, och därför är lyssnandet mycket ytligt.

Jag var med i en religionsfrihetspanel i UD, och jag är väl fortfarande med, men vi har inte träffats på två år. Min känsla var att man var beredd att driva religionsfrihetsfrågor mot ett land där man inte hade mycket att förlora. Frankrike ville man t ex inte röra. För mig så verkar det som om religionsfrihet och mänskliga rättigheter var en dekoration på tårtan, de gör att ekonomisk vinst och säkerhetspolitik såg trevligare ut - men de var inte själva substansen.

En dam från de västindiska öarna som bodde i Stockholm sa på brittisk radio att Sverige är 20 år efter Storbrittanien när det gäller integrationsfrågor, så det måste ju vara värre här. Fast jag vet inte hur politiker tänker i Sverige.

Vad som behövs är dock att man sätter människan i förrummet. Men för det behövs visioner, kanske även att man ser en mening med det mänskliga livet. Jag har så svårt att förstå hur folk kan leva utan mening. Det måste vara jättejobbigt.

Jag sa helt diplomatiskt till Karen Armstrong att jag inte läst hennes böcker (man är väl smart). Vad jag inte sa var att jag hade börjat läsa hennes bok Historien on Gud men lagt den åt sidan, för jag fick det intrycket att hon såg religion som en mänsklig skapelse, och det hade jag inte tålamod för just då. Sedan har jag läst hennes bok Spiraltrappan som mycket bra. Jag tycker om hennes språk och humor, men jag vet inte hur översättningen är. Jag har en liten 'soft spot' för henne.