06 september 2005

Strödda tankar i Sverige


Hittade en av grannarnas trådlösa nätverk... så här är jag igen. Det är så mkt tankar som rör sig i min hjärna just nu och som vill ut.

Resan gicka bra. Missade bussen till Heathrow men de går var tjugonde minut. Lugnade ned en kanadensare som också missade bussen. Han skulle flyga till Geneve en timme efter mig. Trafiken gick ok, men jag var orolig med tanke på morgontrafiken. Det var inget jag kunde göra ändå. Bussen kom och vi fick ett stop efter 20 minuter... iiiek. Trafiken gick igång igen, och flöt som ett dragspel. Långt mellan bilarna, och så knökade det ihop sig, flytet kom igång igen och så knep det till. Men det gick ganska smidigt, och jag kom i tid.

Jag hade läst lite från Sigge Eklunds blogg om de kändisar han träffat och endel av de kommentarer han fick. En hel massa möten. Kul! Satt och funderade på planet om vilka jag träffat. Jag har ju varit ute på stan och sålt böcker så det har blivit en del. Många kommer jag inte ihåg namnet på. En kompis sa att Allan Larsson var på en restaurang, då han var minister. Jag gick fram till honom och sa glatt "Är det Allan?", "Ja" (vad kunde han annars säga), "Jag har en bok till dig. Lite indisk visdom. Man kan aldrig bli för vis, eller hur?" Jag gav den till honom och han såg glad ut. Gick ut.

Träffade Povel Ramel ett par gånger, och Martin Ljung 2-3 ggr, Marie Bergman. Ingvar Oldsberg köpte kakor av mig i 5:an i Göteborg. Jag hade tappat rösten helt och hållet, så jag gick fram till folk med en lapp (intressant upplevelse). Han stannade, läste lappen och sa i sin käcka stil "Jag tar kakorna nu och kommer tillbaka med pengarna imorrr'on". Jag kan tänka mig att han ville kolla min reaktion och om jag verkligen inte kunde prata. Man kan dock säga mkt med ögonen. Han sa att han bara skoja, skrattade och gav mig pengarna. Det var ett trevligt möte.

I Geneve var jag på samma konferens som Linda Grey i Dallas och en annan Linda Grey (någon anna serie). Dallas Linda verkade trevlig. Jag delade taxi med Lindsay Wagner, The Bionic Woman, under samma konferens. Jag viste inte vem hon var just då, för jag har aldrig sett hennes serie. Hon var super trevlig.

Sedan var jag i Buckingham Palace på en reception tillsammans med andra religiösa representanter. Detta var under hennes jubilee år 2002. Jag trodde inte att hon skulle gå omkring och mingla med folk så jag missade henne - förutom när hon samlade ihop alla för den officiella ceremonin. Alla mina vänner pratade med henne. Oh, well. Prince Charles kollade jag in. Han är en bra person, tycker jag. Jag pratade med en Duke och Duchess av något, men jag hade inget intressant att säga till dem. Tycker att chit-chat kan vara lite jobbigt ibland, men det går bättre nuförtiden.

En sak om kändisar är att träffar så mycket människor varje dag, och för dem är detta så trivialt. Det är också opersonligt. De är en roll och en image, men inte en person, och det måste kännas jättejobbigt. Det kan ju leda till världens egotripp och illusion, och världens depression. Inte lätt att vara känd.

Min mor kom från Frankrike en 1/2 timme före mig så hon och min syster väntade på mig vid utgången på Arlanda. Hemma igen. Skönt. Handlade sedan på ICA med min syster och tittade på alla svenskar. Diskussionerna på Qaisar Mahmoods blogg om rasism har satt min hjärna på spinn. Är jag verkligen svensk? Jag är född på Danderyd och har en svenska pappa, men hemma var kulturen mest fransk - min mammas inflytande. Jag är väl svensk, men vad betyder det?

När jag fyllde 9-10 år bjöd jag hem lite vänner på kalas. Jag ville bjuda dem på det jag tyckte mest om, så det blev bl a sniglar (he, he). Jag tror inte det gick hem riktigt... Tanken var nog att de skulle få uppleva något nytt, men att bjuda svenska 10-åringar på sniglar, som de aldrig någonsin ätit, kanske var en lite för stort utmaning:)

När jag var 16 år gick jag med i Krishnarörelsen, och den kulturen var andlig, religiös, indisk. Lite annan. Inget svenssonliv precis. Och nu när jag bo i England så undrar folk hur svenskar är, och svenskar undrar hur engelsmän är. Jag kommer upp med olika generaliseringar, men ser alltid undantagen.

När man bor i ett land så delar man vissa erfarenheter; TV program, och uttryck under uppväxten. Det ger ett visst språk. Jag kan nynna Anslagtavlan hur mkt som helst i England, men det är ingen som kommer att kunna förstå (vad man nu kan förstå). För att inte tala om Jul Kalle, "... men Ferdinand ville bara sitta under en korkek, och lukta på blommorna...". Trivialt, jag vet.

Jag vet inte hur vi kom in på det men min syster och jag pratade barnprogram; jag tyckte Pannkaksresan var lite kuslig och konstig - hon tyckte den var tråkig. Vi sjöng Ett, Två, Tre, Fyra... från Fem myror är fler än fyra elefanter, och senare på kvällen såg jag Rolf Gustavsson och hans vänner uppföra deras helt egna version:)

Tillbaka till min identitetskris...

Vad jag tror skiljer vissa nationer från varandra är de regler som utvecklats om i stort sett allt. Om vi tänker efter så har vi regler för vad vi anser vara normen, vad som är acceptabelt och inte. Hur nära vi står en okänd person, hur vi äter, vad vi värderar. Det finns olika normer för olika grupper, men alla grupper är 'accepterade', dvs de tillhör även om man inte tycker om dem eller är mot dem. Det finns t ex en arbetarnorm, en norm som fungerar bland konstnärer och artister, en annan bland överklassen. Och inom normen finns det skilda regler för kvinnor och män - oftast. Man kan vara utanför normen, men man bedöms ändå i relation till den. Vissa finner stolthet i att bryta mot normen, men de är därför medvetna om vad normen är.

Normen är en sorts överlevnadsteknik eller reflex. Något som vi lärt oss för att 'överleva' i det sammanhanget vi växt upp i.

Det som invandrare slåss emot är att det i vissa sammanhang inte är acceptabelt att vara det - än. Det kan gälla hudfärg, namn, brytning osv. Jag kan inte se en annan utväg ur detta än utbildning och dialog, för dessa regler är omedvetna processer. Vi behöver utsätta oss för olika tankesätt för att medvetandegöra och bryta dessa processer. Då kan vi upptäcka att det går att fortfarande går att 'överleva', när vi öppnar upp.

Vad vet jag om utanförskap egentligen? En fransk mamma är ju helt acceptabelt och är t o m ett plus. Men försök att vara en svensk hindu, med sari och tilak (lera) i pannan - i Sverige. För det första är Sverige ett ganska materialistiskt land, för det andra så är detta helt utanför normen för 99,9 % av befolkningen. Lite yoga och rökelser går väl bra, men att viga sitt liv till det... Hjäntvättad, helt enkelt, eller hur?

I England går det mycket bättre. För det första så har de så många hinduer med rätt hudfärg där, och så har de levt med mångfald så mycket längre. Och sedan kan det ingå i deras norm att vara lite exentrisk. Religion är också acceptabelt i vissa kretsar, vilket hjälper enormt.

Tittade på Debatt på TV och håller inte med Maud Olofsson om att forskningen och samhället skall fokusera helt på att ordna mera jobb. Vi behöver intelektuella människor med. Vi behöver jobb men utan hjärna och de som frågar "varför" så är risken att vi endast rusar omkring som yra höns. Va, va, va fö' då fö', typ. Vi behöver mångfald, inte enfald.

Om det finns en tråd i dessa tankar så är det väl att vi alla är personer; vare sig vi är kändisar, utlänningar, hinduer, politiker, eller forskare. Vi är inte kategorier.

5 Comments:

Blogger qaisar said...

Många tankar som berör. Många av dina funderingar kräver en snabbare dialog än vad som är möjligt här. Jag tänker bla. på din fundering om huruvida du är svensk. Har också haft liknande funderingar över åren, är jag svensk, pakistansk eller både och? Har (nästan) varje gång kommit fram till att jag nog är ingetdera.

Läste någonstans att identitet behöver vara a)självupplevd och b)erkännas av andra. B kritieriet är i mitt fall kraftigt ifrågasatt av min omgivning (min svenska idenitet här i Sverig och min pakistanska idenitet i Pakistan).

Jag har därför landat i att jag inte har någon nationell identiet men däremot har jag en samhällsmedborgaridentitet. Jag är svensk för att jag bor i Sverige och för att jag påverkar samhället. Rörigt?

onsdag, september 07, 2005  
Anonymous Björn said...

Du både roar och berör. Kanske för att du är så mänsklig. Kanske för att du släppt fasaden, ja i alla fall har du en slags (avundsvärd!?) distans till människor och kulturer. Och så gillar jag ditt lugn, som t ex ditt möte med kanadensaren som var rädd att missa sitt plan, eller det med Ingvar Oldsberg :-)

Beträffande identitet, så är min insikt/åsikt/erfarenhet att en persons identitet inte är mer än en spegel av personens ego, eller om man så vill, en persons tankar om sig själv. Det är ju självklart, eller hur för våra tankar färgas ju av våra kulturer, våra språk, hur vi speglas av andra, liksom vad vi ser i vår badrumsspegel (jag är man, kvinna, ung, gammal, svart, vit, gul...).
Men inuti, längst därinne, bortom egot upplöses identieten. Där i kärnan är vi alla lika. Det kan vi, i alla jag, uppleva i det sexuella mötet och i meditiation.

Namaste!

onsdag, september 07, 2005  
Anonymous Meru said...

Qaisar, inte rörigt, men jag tänker mig att en person som du måste ha en väldigt stark inre identitet. Det finns nakdelen att man är varken den ena eller den andre, och det kan vara jobbigt. Fördelen är att du har tillgång till två olika kulturer, vilket kan göra dig flexiblare. Men en inre förankring är nog viktig.

Att finna sin identitet bortom nationella identiteter är klokt. Jag håller med Björn att vi har en inre kärna, som kan erfaras genom meditation (Qaisar och jag har pratat om det här tidigare:), men jag skulle snarare säga att egot behöver lösas upp så att vår verkliga identitet kommer fram.

Om en skådespelare tror att hon/han ÄR sin roll, så är detta en illusion. Illusionen är att identifiera sig med något man inte är. Bortom egot är manm fortfarande en person, fast den man verkligen är.

Man blir tryggare ju närmare man är sin kärna.

Nu stimulerade ni mig igen och massa tankar kommer... Hur skall jag avsluta det här? :)

Det är mkt man kan säga...

Jag tror att lösningen är att hitta 'hem', att hitta oss själva på ett andligt plan, men det betyder inte att det inte kan kännas jobbigt att möta människors fördomsfullhet.

Som jag ser det så hamnar vi i olika sammanhang som ibland är utanför vår kontroll, men vi kan välja vårt svar. Livet slår emot oss olika utmaningar, och de kan hjälpa oss att växa.

Om vi inte kände oss utmanade på ett eller annat sätt skulle vi inte ha den här diskussionen, och själv växer jag av detta.

Tack för era funderingar!

torsdag, september 08, 2005  
Anonymous Meru said...

Qaisar, jag hoppas komma tillbaka till Stockholm i november med Dr Asaf Hussain, en god vän som skall vara med på en konferens om mänskliga rättigheter. Han är från Pakistan och bor i England.

Du kanske skulle vara intresserad av att vara med på konferensen? Då kanske vi kan föra en snabbare dialog? Det vore också kul om du träffade Asaf. Bara en tanke.

torsdag, september 08, 2005  
Blogger qaisar said...

Vilken fantastisk idé. Jag kommer mer än gärna. :-D

lördag, september 10, 2005  

Skicka en kommentar

<< Home