Jag cyklar hellre i regnet

I onsdags lagade jag till vår ‘scholars lunch’ på OCHS. Vi turas om under terminen att förbereda, laga till och diska undan varje onsdag under terminerna (8 veckor x 3). Jag tycker om att laga mat, fast den här veckan var jag trött. Tycker fortfarande om att göra det men det blir lite jobbigare när man är trött.

Jag förberedde deserten hemma kvällen innan och cycklade till Tesco för att handla på morgonen. För att göra en lång historia kort så gick en hel massa fel – ingen katastrof, men lite jobbigare än vanligt. Sedan cyklade jag med mina påsar med grönsaker och mangosås, vidare till centrala Oxford, förbi Magdalen College – och så började det regna. Regnet kom som en tunn matta, och jag tänkte att detta är just typiskt. In på Queen Lane, kämpa på. Sedan slog det mig att det är kanske så här jag föreställer mig livet under Guds, Krishnas, beskydd.

Man kämpar och sliter, allt går fel och sedan får man regn som lön för mödan... Jag har funderat en tid på vad det betyder att överlämna sitt liv till Krishna. Jag befinner mig i en organisation som med all säkerhet inte kommer att kunna ta hand om mig tills jag blir 80 år, men kommer Krishna inte att göra det? Hur kommer det att se ut? Vad är mitt nästa steg? Det är i det här sammanhanget som man bör se min lilla cyckeltur.

Det slog mig verkligen som om Krishna ville visa mig hur jag ser på Hans beskydd – som om Han ville säga “Är det så här du tror att jag kommer att ta hand om dig?”. Det var det som var så kul. Krishna har den bästa humorn. Så helt plötsligt kom jag ut på Broad Street, glad som en lärka, medans regnet sakta sköljde över mig. I det yttre var allt som förut, men i det inre hade allting förändrats. Regnet fortsatte, men Krishna var närvarande.

Detta är svåra saker att beskriva för det är en inre upplevelse och har en speciellt betydelse för just mig. Jag vet att det finns de som tycker att detta är helt enkelt nonsens. Richard Dawkins skrev i oktobernumret av Prospect hur religion är som en drog. Han beskrev det som en kemikalie i kroppen som religiösa människor är beroende av. Hans simplistiska argument var att terroriter är människor vars hjärnor blivit korrumperade av denna drog, och att vi därför inte skall utsätta våra barn för religion. Han har just blivit utnämnd, av Prospects läsare, till en av världens främsta intellektuella personer (han kom 3:a). Jag är inte imponerad.

Han kan fördömma mig som en idiot som tror jag tjänar Gud, men det gör inget. Jag föredrar att tro på det medans jag cyklar i regnet. Det blir så mycket trevligare. Och jag gör ingen fluga förnär. Jag släpper ut dem.