Konsten att drick juice en hel kväll

Igår åkte jag in till London för en reception på inrikesministeriet. Vi skulle fira Diwali (hinduer och sikher) och Eid (muslimer). En kollega till mig sa innan sa att det var ju typiskt att de blandade festivalerna, de borde ha firat dem separat. Själv tyckte jag att det var en god idé att få dem alla tillsammans. Jag såg fram emot att träffa några muslimska vänner som jag trodde skulle komma, men det blev inte så. De hade redan firat Diwali i parlamentet och på Trafalga Square. Jag tycker de ibland kan bli lite bortskämda. Inte firar politiker religiösa högtider i andra Europeiska länder.

Jag gjorde min plikt. Jag drack juice och åt det lilla som var vegetariskt, log och pratade folk och delade ut några visitkort. Jag skakade hand med ministern, och allt var himla ytligt. En judisk rabbi, antagligen från en interreligiös dialog grupp, kom fram till mig och pratade glatt. Han frågade om jag var gift. "No, I'm happy" ramlade entusiastiskt ur mun, samtidigt som jag tänkte att detta kanske inte var så smart med tanke på hur viktigt giftermål är inom judendomen. Men han tyckte detta var himla kul. Bra det.

Det är lätt att vara cynisk när det gäller sådana receptioner, men det är en möjlighet att möta folk och återknyta kontakter. Den trevligaste personen jag mötte var på bussen in. Hon studerade till läkare och var muslim. Hon hade fastat genom hela Ramadan. Yo, respect!:) I år har jag tänkt på hur denna fasta måste ge en viss sammanhållning mellan muslimer. Speciellt när man gör det med rätt sinnelag.

Hon var orolig för att hon missade en koncert i London, så vi började prata tunnelbanor, tider osv. Men hon trodde på ödet och det hjälpte henne att acceptera sin situation. Hon kunde inte säga om hon trodde på det helt och hållet, men hon visste att hennes tro hjälpte henne. Jag antar att om man har en erfarenhet att något är bra, men inte har en logisk förklaring så blir man ambivalent. Speciellt om man är vetenskapligt sinnad. För vad är ödet egentligen?

Själv så inser jag att det inte hjälper mig att bli upprörd över att jag är sen. Det blir inte bättre för att jag blir upprörd eller orolig. Jag kommer ändå försent. Det finns saker som man bara måste acceptera.