Dan Andersson

Jag har inte haft min dator här under några dagar, så det har inte blivit något skrivande. Det har gett mig lite tid att tänka och planera mitt år. I och för sig var jag magsjuk en dag (mintolja hjälpte inte...), men det var bra att vila. Har insett hur lite tid jag har om jag vill avsluta min Masters i år. Bloggen får jag planera in. Jag tänkte att jag skulle kunna gå igenom Bhagavad-gita en gång i veckan, kanske varje lördag. Jag hann inte igår, men jag vill i alla fall börja idag med några verser.

När jag var i Sverige hittade jag doktorsavhandling som heter "En yogi kommer till stan: Indisk religiositet med särskild tonvikt på Dan Anderssons författarskap". Jag hittade den när jag letade upp Sofia Karlssons CD Svarta Ballader, som jag tycker är underbar. Texterna är Dan Anderssons dikter. Han läste ofta ur Bhagavad-gita, och det sägs i avhandligen hans exemplar var "helt sönderläst" när de gjorde en inventarie av hans böcker.

Dan Andersson skriver till filosofen Hans Larsson att: '... nej, vad säger jag, hur många gånger, när jag var nära att vilja skrika, jag slog upp Bhagavad Gita, hur jag liksom såg Rishiern's visa, lugnt leende anlete vänt mot mitt. Jag brukade fälla tårar av glädje över Gita.
Ty Gita är inte en bok. Det är den eviga visdomens läkande leende, ett ansikte, klart vänt mot livets förfärlighet, men fylld av en sådan frid, ett flöde av den eviga kärlekens ljus, som förtar fruktan, min största fiende.'

Den sista paragrafen, som jag tycker är lite väl dramatisk, kan jag nästan utantill. Den finns på baksidan av Krishnarörelsens upplaga av Bhagavad-gita och den har jag sålt lite överallt mellan Ystad och Kiruna, fast det var länge sedan. I Dalarna och Värmland (om jag kommer ihåg rätt) så fanns det Dan Andersson sällskap och många som uppskattade honom, och som gärna köpte Bhagavad-gita.

Jag är himla glad att jag hittade avhandligen. Jag har inte hunnit läsa så mkt, men det lilla jag gjort var intressant.