17 januari 2006

Imperialism = Cowboys?

Jag gick idag på en lektion i en serie om 'Imperialism and Nationalism'. Den är menad att ge ett brett svep av kolonialismens utveckling mellan 1830-1980. Jag gick på ett par av föreläsarens lektioner förra året och vill inte missa en enda den här terminen. I Oxford består terminerna av tre 8-veckors perioder, fast där emellan så skriver man på sina uppsatser, så det är ingen lyxfart om man tror det.

Vad som slog mig var att det inte var förräns 1830 som Europa började få fotfäste i världen. Kolonialismen kan man säga att den redan började på 1500-talet och att det som skedde senare hade sitt ursprung från 1750, men vid den tidpunkten fanns andra starka makter, som det Ottomanska, Persiska, Mughal, Burmesiska, Kinesiska och Japanska (jag tar inte med alla för jag vet inte hur man skriver dem på svenska) rikena. Det fanns en slags maktbalans som senare slogs eller vittrade sönder, och som senare ledde till att Europa blev en sorts mittpunkt, och stormakt. Européerna ansåg sig tyvärr som en sorts mall för mänskligheten, och denna mentalitet ligger kvar. Tyvärr.

När jag var liten lekte vi cowboys och indianer, antagligenför att det var det som visades på TV. Ja, så gammal är jag. Själv var jag alltid indian, om jag absolut inte var tvungen att låta någon få ha på sig fjäderskruden en stund. Man måste ju dela med sig ibland. Men anledningen var främst för att jag sympatiserade med indianerna. Jag ville inte vara en pang pang cowboy som dödar indianer för att få land. Jag kommer ihåg att jag många gånger skämdes för att vara Europée. Hmmm. Det är kanske därför jag blev som jag blev...

3 Comments:

Blogger Mira said...

Fint med indianer. Hade velat se dig i fjäderskruden! :)

tisdag, januari 17, 2006  
Anonymous Björn said...

Hade du fjäderskrud! Jag var alltid kobojsare. En gång band jag till och med fast en indian jag jagade vid ett träd. Sen satt vi och pratade och jag matade henne med blåbär. Det var kul och även om det kanske inte låter så så tyckte nog hon också det. Birgitta hette hon förresten och hon var lång och smal och hade långt kolsvart hår. Så hon såg ut som en indian också! Men inga fjädrar hade hon...
Peace!

onsdag, januari 18, 2006  
Anonymous Meru said...

Mira: Ja, det var en syn väl värd att se. Tysta Mokasinen smög mellan tallarna...:)

Björn: Fjong! Där satt pilen. :)

Blåbär låter trevligt.

Som tur var ville min granne alltid vara kobojsare så det gick oftast ganska smidigt. Man kanske skulle göra en genus forskning på fördelningen mellan indian och cowboy?

onsdag, januari 18, 2006  

Skicka en kommentar

<< Home