Keith Ward
I måndags gick jag på en föreläsning av Professor Keith Ward (jag tror hans son gjorde websidan...). Han hade blivit inbjuden till kristna socialister (jag vet inte vad själva organisationen heter egentligen) för att tala om Dr Richard Dawkins två TV program om religion. Om du inte vet vem Dawkins är så är han en neo-Darwinist som innehar posten som Professor 'in the Public Understanding of Science' här i Oxford. Han har även skrivit boken 'The Selfish Gene', men har ändrat sin uppfattning något till 'the altruistic selfish gene'.Som Darwinist kan man inte klaga på honom, även om hans idéer är lite radikala i Darwinistiska sällskap, men det är när han stövlar in i religionens sfär som han helt förlorar
sin vetenskapliga ådra. Det var det som Keith Ward pratade om under sin föreläsning. Keith Ward är Regius Professor i Christ Church och inspirationen till Oxford Centre for Hindu Studies. Han är himla smart, och rolig. Jag gick på många av hans föreläsningar när han undervisade i teologi. Han var först filosof och var student till A J Ayer (som sa vid slutet av sitt liv att det enda som han visste var att hans sytem av 'logical positivism' inte stämmer), och Iris Murdoch. Han blev senare kristen, teolog och präst. En mkt fin man.Själva poängen med hans föreläsning var att religion i sig inte är 'roten till all ont', på samma sätt som vetenskap inte är det. Religion kan hjälpa oss att trancendera vårt ego, vår självcentrerade mentalitet, och kan hjälpa oss att utveckla genuin ödmjukhet. Och visst tänker religiösa människor. Det finns såklart de som har konstiga idéer, men det finns även de som har konstiga idéer inom vetenskapen, och även farliga idéer.
Jag har inte mina noteringar här där jag skriver, men jag länkar till en artikel som han skrev för ett tag sedan om samma TV program.
posted by Kirtaniya at 12:19
2 Comments:
Hej!
Jag håller med när du säger att det inte är religionen eller vetenskapen i sig "som är roten till allt ont", utan snarare är det "farliga" när man använder religionen eller vetenskapen som svepskäl för att utföra onda handlingar. Jag syftar främst på religionen som ett medel som rättfärdigar onda handlingar, Kristendomen om någon religion, har väl använt religionen till det. Var finns Gud då?
Jag tycker för övrigt att religionen "stänger in" människor i enkelspårig tankesätt. Nästan som ett försök att tämja människans tankar. Det är på det sättet, jag tycker, att religionen är konservativ och bakåtsträvande.
Hej yezz81! Gud är ursprunget till allt och alla, sedan gör vi människor som vi vill. Han är inte beroenda av vad vi tror, tycker eller gör.
Jag håller med dig om att religion kan rättfärdiga onda handligar, men det finns mkt som kan rättfärdiga onda handligar. Alla bär på en livsförståelse som rättfärdigar de handlingar de gör.
Människan har använt religionen (kristendom etc) till att rättfärdiga onda handlingar. Det betyder inte att religionen i sig är fel. Det är hur vi använder den som kan vara fel.
För ett tag sedan funderade jag ganska mkt på om jag behövde religion överhuvudtaget. Detta var efter ca 15 år av ett klosterliknande liv. För mig var Gud överallt genom sin energi, bortom allt, samt i allas och mitt hjärta - varför skulle jag då behöva religion?
Min slutsats var, och det här är ju olika för olika personer, att JAG behöver religion. Dels för att den ger mig vissa ramar vilket jag, som inte är en speciellt andligt upphöjd själ, behöver för att hålla mig sund. Jag behöver vissa ramar, och en regelbunden praktik, för jag erkänner att jag är lat, men viktigast för mig är umgänget med de som jag kan dela mitt andliga liv med, samt inspireras av.
Jag tror att det viktigaste som religion kan ge är ett andligt umgänge. Det umgänget får man söka, även inom sin egen religion, för man utvecklas bäst med de som är likasinnade.
Inom dessa ramar så kan jag vara fri, jag kan vara en fri själ, med ett fritt tankemönster.
Låter detta paradoxalt? :)
Skicka en kommentar
<< Home