01 juli 2006

F***!

Jag kunde inte se sista straffet. Den betydde ju inget längre. Jag missade första halvlek för jag trodde att matchen började kl 17.00 (engelsk tid). Jag gick in i en pub på Cowley Road som inte var alltför full. Jag funderade varför Beckham skulle ut så snabbt (5 min), men det stog visst 51 min på TV:n. Ja, ja. Och så åkte Rooney ut...

Jag tog en ståplats i dörren för att inte dö av röken. Hejhopp, vilket klientel... Det var inga Lords eller Ladies minsann.

När jag kom ut var Cowley Road nästan tomt. Ovanlig känsla kvart i sju på en lördagskväll. Sedan började folk strömma ut från pubbarna längs med vägen. F***! (f-ordet, som det heter) hörde man lite här och var. De såg ut som de inte trodde att vad som hänt hade hänt - men det hade det. Jag gick in på Tesco (vår matvarubutik), som var nästan tom, men så började folk strömma in. En tjej halvgrät. Personalen tog ut England grejerna på en gång...

Jag funderade på alla känslor som man investerat i matchen och alla korstecken och ritualer som spelarna har för sig innan och under en match. På något sätt vet man att 'flyt' är nästan något övernaturligt, bortom ens kontroll. Ibland funkar det, ibland inte. Bad vi inte alla en liten intern bön under matchen? 'Please, let them have a goal. Please.'? TV-bilderna visade en hel massa med hopslagna handflator under straffarna, som om de uttryckte den innerligaste av böner.

Men vem ber man då till? Är det samma person som soldater ber till innan de krigar? Och varför skulle Han hålla mer på England än Portugal - eller mer på USA än Irak?

Vad som intressant för mig är dels att själva bönen, vare sig den är medveten eller inte är naturlig. Det är något som verkar hända naturligt när vi möter något som är bortom vår kontroll. Dels är det tanken att vi vill att universums krafter ska vara på vår sida. Fast det finns alltid en förlorare och en vinnare - i alla fall i fotboll.

Jag tror inte att spelar så stor roll för Gud vem som vinner, ärligt talat. Jag tror han har mer intressanta saker för sig än så. Och om Gud har bättre saker för sig än att oroa sig för fotbollsmatcher - vad gör Han för något? Det är kanske vi som missar något?

Frankrike vann i alla fall:)

10 Comments:

Blogger batti said...

Hejar du på England, Frankrike eller Sverige?? Eller alla tre?

I vilket fall som helst tycker jag att det är lite kul att engelsmännen är mästare i varje mästerskap innan själva turneringen... (Förutom 1966 då) :-)

söndag, juli 02, 2006  
Blogger Meru said...

Jag är flexibel:) Först hejar jag på Sverige, och jag var på Sveriges sida när de spelade mot England. Men som du säger hejar jag på alla tre. Om de spelar bra. Om de inte är värda att vinna så bryr jag mig inte.

Jag hejade på England mest för Svennis skull, för den engelska pressen (tabloids) är såååååå grym och konstig. Fast det är klart att jag hejar på England mer än många andra länder. Jag bor ju här.

Frankrike hänger med där i högen. Där så är länken mer med den multikulturella debatten. Sen är jag ju halvfransk, sååå... Vive la France!

Jag tror att det är ett hälsotecken om man kan identifiera sig på olika sätt utan att ta dem alltför allvarligt. Det kan man göra om man har en inre förankring. Och jag skulle vilja säga en andlig förståelse av självet.

Jag tippar Tyskland - Frankrike som final. Spännande.

Det kanske är Tysklands tur att vinna? :)

Åååååååå, mitt tänkande är så socialpolitiskt...

måndag, juli 03, 2006  
Blogger batti said...

Nu hejar jag på Frankrike... Alla "mina" lag är utslagna... Och som lök på laxen och grädde på moset och allt annat skit så gick Italien och vann... USCH!!!!

tisdag, juli 04, 2006  
Blogger Meru said...

Fast efter vad jag förstod så var de det bättre laget. Italien alltså.

Allez les Bleus!

onsdag, juli 05, 2006  
Blogger batti said...

Jaså? Italien var bäst i första, Tyskland i andra och i förlängningen skapade Italien mer.

Anledningen till att jag har så svårt för Italien är att de alltd (undantag förra VM) får domarna med sig och går vidare på mystiska sätt. Straffen mot Australien, turen mot USA etc. Så har det varit i många mästerskap.

Men som sagt, nu är det upp till Henry och grabbarna. Oturligt nog för Frankrike hejar jag på dem nu så chansen att de vinner är obefintlig :-(

onsdag, juli 05, 2006  
Blogger Meru said...

Jag såg inte matchen, utan hörde den på radion (ofta med ett halvt öra) så du har säkert rätt. BBC-gubbarna tyckte i alla fall att Italien var bättre.

Men knäböjde inte en Italienare framför domaren efter matchen?

Ibland tänker jag också så, att jag inte borde titta, eller heja på någon, för då kanske de har chansen att vinna. Men jag tror inte att vi har så stort inflytande...

Spännande tanke, dock. Om jag viftar på armarna eller inte, påverkar kanske utkomsten av matchen ikväll.

Bara att man tänker så är intressant, för för mig tyder det på att det är naturligt att vi tänker att vi lever i en sorts symbios. Att vi alla hänger ihop, som löv på ett träd. Typ.

onsdag, juli 05, 2006  
Blogger batti said...

Jag är vidskeplig. När det är hockey måste jag titta hemma hos mig. Färjestad har aldrig vunnit när jag varit någon annanstans. De har förlorat när jag varit hemma, men också vunnit.

I år är första gången sen 2001 som jag såg färjestad hemma hos mig och i år vann de. Så, jag tänker INTE sluta med detta!

Korkat, men så är det! :-)

onsdag, juli 05, 2006  
Blogger Meru said...

Gulligt är det i alla fall:)

Och Frankrike vann!!! Jag såg bara de sista halvtimmen, och Frankrike spelade inte så bra, men ändå.

Portugals nr 17 (Rinaldo?) och andra föll som käglor framför målet. Inte klokt. Anledningen jag inte ville att Portugal skulle vinna. De var osportliga. BBC visar just nu alla dykningar...

onsdag, juli 05, 2006  
Blogger batti said...

Håller med, försökte publicera ett inlägg på min blogg om detta. Men blogger (eller min dator) strular, så det får bli senare!

Nu hoppas vi att Frankrike vinner!!

onsdag, juli 05, 2006  
Blogger Meru said...

Vive la France!!! :)

torsdag, juli 06, 2006  

Skicka en kommentar

<< Home