10 juli 2006

Jaaaaa......

Ibland hittar man artiklar som säger precis vad man vill säga fast så mkt bättre. Här är en artikel som gör just det. Jag funderar just endel på konkurrens och sammarbete, ja faktiskt sedan och medans jag julhandlade på ICA dan innan förra julafton.

Vad jag upplevde mellan hyllorna var två mentaliteter: de som valde att sammarbeta för att vi alla befann oss på samma båt och att vi alla har i stort sätt samma behov, och de som såg ICA som en gladiatorarena där det gällde att vinna eller att försvinna. Först till apelsinerna, julmusten och knäckebrödet - före och snabbare än någon annan. Det var kundvagnarna som avslöjade taktiken. De som sammarbetade kunde tom backa(!) för att hjälpa någon att komma fram, fast de som skulle först, skulle just det - först.

För mig blev det ett ganska kul spektakel, och jag tror de som tog sammarbetsvägen tog det på det sättet - med ro. Racerförarna fick dock allt djupare pannfåror för var minut.

För mig var det en bra läxa i mänskligt liv, och man kan expandera denna tanke i många olika sammanhang. Artikeln handlar om en biologs förståelse av livet och därför även om ekonomi och politik. Intressant.

11 Comments:

Blogger batti said...

Och anledningen till att man hjälper de andra är ju naturligtvis att man tjänar på det själv! :-D

Kunde inte låta bli. Finns ytterligare ett experiment du kan göra. Om man åker bil på något ställe där två filer ska gå ihop. Där finns folk som prompt ska fram och de som tillämpar blixtlåsprincipen! Den senare tjänar alla på! :-)

måndag, juli 10, 2006  
Blogger Meru said...

Ja, man mår bättre:)

Men varför mår vi bättre när vi är hjälpsamma? Det tål att tänkas på...

Jag har hört om forskning där de försöker att förstå varför vi är villiga att hjälpa andra utan att vi egentligen tjänar någonting på det. Ja, rent evolutionbiologiskt så är det inte helt logiskt.

Ja, bilkörning ger en hel massa exempel... Har du varit med om människor som gör allt för att du inte ska köra om? De lägger sig intil mittfåran istället för att köra ut på vägrenen...

måndag, juli 10, 2006  
Blogger batti said...

Men det är ju just det. Jag tror ju att vi tjänar på att hjälpa andra. Vi mår ju bättre själva av det så genom att hjälpa andra hjälper man sig själv att må bra. Det är det som är den "egoistiska" drivkraften!

Ja, jag har kört lastbil och taxi, så jag har sett det mesta i trafiken... Detta är dock sant, jag gör allt för att hjälpa andra köra om. Anledningen till att jag gör det är att då kanske de gör så mog mig någon gång och då bli jag glad. Jag är en självisk sate! ;-)

måndag, juli 10, 2006  
Blogger Meru said...

Batti, jag tror ditt lilla personlighetstest stämmer. Envis, logisk och analytisk!:)

Jag funderade lite på vad du skrev, och även om jag håller med dig om att människor är generellt sett egoistiska, så håller jag inte med om att vår grundläggande *drivkraft* är egoism.

Att poängtera egoism som drivkraft är ett misstag som har präglat politisk filosofi i hundratals år och något vi fortfarande dras med. Till vår stora sorg....

Du säger själv att egoism oftast är en omedveten process, och att glädjen vi erfar genom att hjälpa eller glädja någon är motiverad av själviskhet. Men själva glädjen av att hjälpa någon är oftast inte något vi planerar. Det är en biprodukt av att göra något som vi beteknar som 'rätt'.

Jag har inga problem med att säga att människan i stort är egoistisk; mitt problem är när du säger att människans djupaste drivkraft är egoism. Som om människolivet inte vore något annat än en kamp för egennyttan.

Vi drivs av viljan att leva och att få ett erkännande (dvs kärlek, och acknowledgement). Detta är djupa instinkter. Vi drivs av önskan för glädje/lycka och att förstå.

Vi kan även drivas av önskan att dominera, kontrollera, och av egoistisk lycka, men de gör oss inte tillfredställda.

Om man tittar på vad som gör en mest tillfredställd, det är när vi känner att vi kan 'make a difference', att vad vi gör och är är uppskattat och värderat, att vad vad vi gör har betydelse för någon, eller många. Med andra ord, när vi kan *tjäna* någon, eller många.

När vi inte känner att vad vi gör har en betydelse för någon, blir vi deprimerade.

Om jag sammanfattar mina tankar lite så drivs vi av en önskan för lycka och glädje, men vi uppnår detta ju mer vi ser oss själva som tjänare. En ledare måste t ex se sig själv som en tjänare till de han/hon leder för att vara effektiv och för att kunna lyckas med sin uppgift. En 'dominatrix' är sällan en bra ledare.

Så ja, vi är egoistiska, men nej, det är inte vår största drivkraft. Du har läst för mkt Richard Dawkins. Har du läst hans The Selfish Gene? Bra teori men funkar inte i praktiken.

Det är inte bara du som är envis... :)

tisdag, juli 11, 2006  
Blogger batti said...

"Men själva glädjen av att hjälpa någon är oftast inte något vi planerar. Det är en biprodukt av att göra något som vi beteknar som 'rätt'."

"Vi drivs av viljan att leva och att få ett erkännande (dvs kärlek, och acknowledgement). Detta är djupa instinkter. Vi drivs av önskan för glädje/lycka och att förstå."

Det är mycket möjligt att mitt test stämmer... Men du är ju (som du själv erkänner) också envis! :-)

De två citaten ovan är de som jag inte tror på. Det är, som jag ser det, något som i så fall skulle utskilja oss från djuren. Jag tror inte att det är så. Även kärleken är en produkt av vår egoism. Har haft den här diskussionen med ett gäng vänner och jag har omvänt de flesta i denna fråga; förutom de människor som är troende. De är lite svårare att få övertygade i denna fråga har jag insett...

Jag vet inte vad du tycker, men jag tror inte att någon av oss kommer att ge sig i denna fråga så vi kanske ska gå vidare nu! :-)

Och, nej, jag har inte läst Richard Dawkins. Avslöjar min okunnighet nu, men jag har aldrig hört talas om honom. Dock har jag sett ett avsnitt av Friends där Phoebe bevisar att det inte finns några osjälviska goda gärningar. :-) (Trodde i o f så här även innan jag såg Friends)

onsdag, juli 12, 2006  
Blogger Meru said...

Jo, vi kanske ska ge oss...:)

Ytterst så beror det på vår världsbild. Jag ser jaget som immateriell, vars naturliga önskan för njutning och glädje kanaliseras genom en falsk föreställning om jaget som ett fysiskt jag. Den ursprungliga önskan perverteras kan man väl kalla det. Som jag ser det så är själen alltigenom god men kan vara mer eller mindre täckt eller förvirrad.

Jag antar att du inte ser jaget som något mer än en fysisk process. Om så är fallet finns det nog inte plats för några metafysiska förklaringar.

Fast vad jag försökte få fram genom mina tidigare resonemang var att människan verkar vara mer komplex än en rent biologisk varelse med endast biologiska behov.

Hur hjälper vår vilja att hjälpa andra vår evolution? I många fall går vi emot vad som skulle eller borde vara enligt den evolutionsbiologiska logik.

Bara det.

Typ.

Men som sagt var, vi kanske ska lämna den här diskussionen nu... :)

Min mamma har alltid sagt att jag är envis som en åsna fast jag vill nog påstå att jag är en utspädd version av henne - och min mormor. Huja.

onsdag, juli 12, 2006  
Blogger batti said...

Mamma har nån djurmetafor för mig och min envishet också... :-)

onsdag, juli 12, 2006  
Anonymous xiomara said...

intressant diskussion. svår fråga. jag tycker merus fråga här är väsentlig, "Men varför mår vi bättre när vi är hjälpsamma? Det tål att tänkas på..." ja verkligen... ibland hjälper vi människor vilka vi vet aldrig kommer kunna återgälda sin "skuld" till oss, eller ens säga tack. i såna lägen "tjänar" vi inget på att hjälpa. vi får varken kärlek eller bekräftelse. kanske vi rentav bara förlorar på det. ändå hjälper vi. varför? för att det får oss själva att må bättre, kan man svara. men återigen, varför mår vi bättre av det då?

i såna situationer ligger nog förklaringen mycket djupare, kanske bortom det vi kallar "rationalitet" & egennytta. hm.. där kommer vi nästan in på mystiken. en inre röst, en oförklarlig känsla av vad som är rätt och fel. men var DET kommer ifrån kan man i sin tur undra...

onsdag, juli 19, 2006  
Blogger Meru said...

Jo, jag tror att förklaringen ligger mkt djupare... och närmare mystiken. Jag tror vi kan lära oss mkt från de som valt den vägen.

En sak som jag funderar på ibland är hur, speciellt modernismens kultur, är 'counter-intuitiv', dvs att det sätt vi valt att tänka inte stämmer med hur vi upplever och reagerar inför saker och ting. Vi kanske ska känna mer och tänka mindre?:)

Eller tänka utefter hur vi upplever livet och oss själva, istället för tvärtom.

onsdag, juli 19, 2006  
Blogger batti said...

Frågan varför vi egentligen mår bra av att hjälpa någon annan är ju intressant; detharju redan påpekats. Men kan inte anledningen vara att vi faktiskt kör på Darwins tankar om att vi gör det som är bäst för artens överlevnad?

Även om jag är mycket väl medveten om att människan är otäckt destruktiv i många andra aspekter...

lördag, juli 22, 2006  
Blogger Meru said...

Det kan ju vara så, men man kan ju inte säga att det absolut ÄR så. Det är upp till var och en av oss att ta ställning till sådana här frågor, baserat på de undersökningar och observationer man gör.

Det kommer aldrig att finnas 100%:a bevis åt det ena eller andra hållet. Men vi kan välja att tro på en teori på vad vi anser vara goda grunder.

Jag vet inte dock om det vi gör just nu med oss själva och världen är speciellt konstruktivt för vår fortsatta överlevnad...

lördag, juli 22, 2006  

Skicka en kommentar

<< Home