BG 2.11-13

Nu börjar Krishna sin undervisning. Bhagavad-gita betyder 'Herrens sång'. Egentligen skulle den heta Bhagavan Gita, men i sanskrit så ändras ändelsen av ett ord beroende på det ord som följer. Därför blir det Bhagavad-gita. Bhagavan betyder 'den som besitter all opulens'; och då räknar man opulens som rikedom, skönhet, makt, kunskap, berömmelse och försakelse. Bhagavan betyder då han som besitter allt detta till fullo, eftersom Han är allts ursprung.

Jag skriver 'Krishna sade' istället för 'Bhagavan sade' för det blir enklast så.

2.11: Krishna sade: Medan du talar kunskapens ord, gråter du över vad som inte är värt att sörja. De visa sörjer varken de levande eller döda.

När man blir förvirrad så förlorar man oftast perspektivet. Eller rättare sagt så blir man förvirrad när man förlorar perspektivet. Så vad Krishna nu försöker att göra är att hjälpa Arjuna att se situationen på ett helt annat sätt. Han vill påminna Arjuna om vad jaget egentligen är.

2.12: Den tid har aldrig funnits då inte Jag existerade, eller du, eller alla dessa kungar; ej heller i framtiden kommer någon av oss att vara till.

Krishna börjar här med lite sankhya-filosofi, dvs han vill att Arjuna funderar på vad det är som är bestående och vad som förändras. Här säger han att vi alla är eviga. Själv tror jag att pga av att vi, dvs själen, är eviga, så har vi en naturlig känsla av att vi aldrig dör. Döden känns egentligen ganska konstig för oss. Eller hur? Vem tänker på att man ska dö, vilket egentligen är det enda som vi är helt säkra på om våra liv. Och varför tar vi livet på sånt allvar? I den här versen så förklarar Krishna att vi aldrig egentligen dör, vilket skulle förklara vår oförmåga att förstå döden.

2.13: Såsom den i kroppen fängslade andesjälen ständigt vandrar i denna kropp, från barndom till ungdom och ålderdom, så vandrar andesjälen också in i en annan kropp vid döden. Den besinningfulle förvillas ej av en sådan förändring.

Vi kan ju se att kroppen förändras hela tiden. Vissa säger att vi byter alla celler i kroppen vart 7/11 år, vilket betyder att jag har bytt kropp redan i det här livet. Flera gånger om. Men själva jag-känslan finns kvar hela tiden. Medvetenheten om ens existens och att man vart barn och dess minnen finns kvar. Men råmaterialet i kroppen har bytts ut. Så vad Krishna säger här är att på samma sätt som vi byter kropp under detta liv så byter vi kropp efter detta liv, för livet i sig är evigt. Döden är egentligen ingenting att vara rädd för, för den existerar inte.

Det här får räcka för idag. Det är tillräckligt mkt att fundera över.