Vem är jag egentligen?
Igår läste jag en artikel om en dam som blev dement relativt ung. SVD har följt med i hennes utveckling sedan hon fick diagnosen för fem år sen, och igår så skrev de om hur hon nu fått flytta in på ett hem på heltid.
Hennes tillstånd verkar ganska lik min pappa, i och med att hon inte riktigt kan uttrycka sig i hela meningar. Eller ens i begripbara snuttar. I höst blir det ett år sedan han behövde vara på ett hem på heltid. Han fick en infektion, och efter den så blev han rullstolsbunden. Detta gjorde att han inte kunde bo hemma längre.
I artikeln så citeras dottern till den dementa damen:
"- Vi måste inse att vår mamma inte finns längre. Det är bara skalet kvar, konstaterar Ulrica Sjöberg."
Jag måste säga att detta är en upplevelse jag inte delar alls. För mig (och min mor) så är pappa kvar som han är. Vad som förändrats är skalet. Det är skalet som har rasat samman. Det är kroppen, hjärnan, som har kollapsat. Innerst inne finns samma person. Samma person som förr, som vill ha kärlek, respekt, omsorg. Som vill uttrycka sig, och vara hjälpsam, och se om sin familj. Det är bara det att han inte kan. Allt omkring honom har kollapsat. Det är det som är det sorgliga. Och det är det som är så viktigt att förstå när man tar hand om dementa. De är inte livlösa paket som man kan skyffla runt hur som helst med.
Och här sitter jag i England, och kan inte ta hand om honom...
[distraktion]
Hittade även en artikel om medvetandet som är intressant. För mig är det bara så uppenbart att jaget är andligt, att jag har svårt att förstå hur man inte kan tänka så. Men det är mitt problem.
Eller är det mitt problem? Det är mitt problem att jag inte är tillräckligt ödmjuk och förstående. Men det är upp till envar att försöka förstå vem man är.
Vid en föreläsning sa en elev till mig, "Jag tror inte på reinkarnation," som om det var mitt problem. Det är inte alls mitt problem. Det är upp till oss själva att försöka förstå hur livet fungerar. Vi kanske kommer fram till att det inte finns en gnutta andligt i oss, eller att reinkarnation inte har någon logik, men vi har i alla fall tagit ställning till något efter att ha undersökt saken.
[undrar vilken sida jag vaknade på idag]
Hennes tillstånd verkar ganska lik min pappa, i och med att hon inte riktigt kan uttrycka sig i hela meningar. Eller ens i begripbara snuttar. I höst blir det ett år sedan han behövde vara på ett hem på heltid. Han fick en infektion, och efter den så blev han rullstolsbunden. Detta gjorde att han inte kunde bo hemma längre.
I artikeln så citeras dottern till den dementa damen:
"- Vi måste inse att vår mamma inte finns längre. Det är bara skalet kvar, konstaterar Ulrica Sjöberg."
Jag måste säga att detta är en upplevelse jag inte delar alls. För mig (och min mor) så är pappa kvar som han är. Vad som förändrats är skalet. Det är skalet som har rasat samman. Det är kroppen, hjärnan, som har kollapsat. Innerst inne finns samma person. Samma person som förr, som vill ha kärlek, respekt, omsorg. Som vill uttrycka sig, och vara hjälpsam, och se om sin familj. Det är bara det att han inte kan. Allt omkring honom har kollapsat. Det är det som är det sorgliga. Och det är det som är så viktigt att förstå när man tar hand om dementa. De är inte livlösa paket som man kan skyffla runt hur som helst med.
Och här sitter jag i England, och kan inte ta hand om honom...
[distraktion]
Hittade även en artikel om medvetandet som är intressant. För mig är det bara så uppenbart att jaget är andligt, att jag har svårt att förstå hur man inte kan tänka så. Men det är mitt problem.
Eller är det mitt problem? Det är mitt problem att jag inte är tillräckligt ödmjuk och förstående. Men det är upp till envar att försöka förstå vem man är.
Vid en föreläsning sa en elev till mig, "Jag tror inte på reinkarnation," som om det var mitt problem. Det är inte alls mitt problem. Det är upp till oss själva att försöka förstå hur livet fungerar. Vi kanske kommer fram till att det inte finns en gnutta andligt i oss, eller att reinkarnation inte har någon logik, men vi har i alla fall tagit ställning till något efter att ha undersökt saken.
[undrar vilken sida jag vaknade på idag]
posted by Kirtaniya at 17:17
3 Comments:
Tyckte faktiskt också att det lät som ett märkligt uttalande. Att det vara är skalet som är kvar...
Men att det är jobbigt förstår jag. Jag extraknäckte som taxichaffis när jag pluggade och att köra svårt dementa var en utmaning. Att inte tappa humöret efter att ha fått samma fråna cirka 30 gånger på en halvtimme...och då träffade jag dem ju ändå bara en halvtimme.
Jag är full av beundran för de som tar hand om dementa!
Ja, man behöver en hel del tålamod. Helst lite inre frid.
De som vårdar behöver också 'vård' eller omsorg. Annars får de svårt att kunna hantera allt.
Du är fin M! Tack för dina texter. Jag håller själv på att skapa en blogg som kommer finnas på min hemsida när den är klar.
Beträffande denna text, om skalet, så har du självklart rätt, det tror jag de flesta vet som vågar lita till sin intuition och som känner själars kraft. Den finns ju där under skalet, hur det än ser ut!
Som batti beundrar jag dem som står kvar med de dementa och bistår dem liksom jag beundrar även dig för dina åtaganden!
Kram B
Skicka en kommentar
<< Home