Annons

Jag har gett upp om att förstå den politiska inriktningen med kyrkovalet. Jag antar att det har och göra med hur man förvaltar de pengar som man får in, men jag är inte säker. Jag har frågat om detta i kristna bloggar (15 Sept) men har inte blivit övertygad. Jag har inte tid att skriva. Skickar ändå med en liten annons från Gud:

Kyrkovalet

Är det någon som kan förklara för mig varför det är ett politiskt kyrkoval på söndag? Hur kommer det sig att politiska parti är med i hur kyrkorna styrs och utvecklas, speciellt nu som staten och kyrkan har separerat? Jag kan tänka mig att medlemmarna kan välja vem de vill ha representerade i styrelser osv, men vad har detta med politiska partier att göra?

Jag bara undrar... och är öppen och intresserad av svar på detta. Jag är nyfiken och förbryllad.

Fi och Mi

Feministiskt initiativ (Fi) är på gång och har fått mycket plats i medier. Jag kan förstå att det finns de som vill arbeta för att en större jämställdhet mellan könen, och gör man samma jobb så bör man få samma lön. Men instinktivt så tycker att ett feministiskt parti är fel väg att gå. Varför då?

1. Jag är generellt emot att man försöker att lösa ett problem genom att endast skapa en motkraft. Det är endast helhetslösningar som i sig inte skapar en motreaktion. Eller vill vi ha kvinnodominans istället för mansdominans?Är det bättre? Skall vi sedan få ett Maskulint initiativ (Mi)?

2. Vi kan behöva lite mer kvinnlig energi i världen, men det har inte bara med kvinnor att göra. Män har även de kvinnlig energi, och kvinnor har maskulin energi. Vi behöver en balans, vilket är bra för båda. För att detta skall ske behövs båda energierna bejakas, dvs att man accepterar att det finns två olika energier och att de båda bör finnas till. Oftast så verkar det som om man tänker att vi födds helt lika och att det endast är socialt inflytande som gör att vi antar olika roller. Är det ingen som varit förälder och sett skillnaden från början?

3. De säger att de arbetar för jämlikhet och att även män kan gå med. Vore det inte bättre att de heter Jämlikhetspartiet då och strävar efter jämlikhet för både män och kvinnor? Ochvarför inte bland alla invånare, vare sig man är född i Sverige eller inte, är man eller kvinna? Man kanske skulle kunna bredda begreppet lite.

4. Och vad är jämlikhetsbegreppet grundat på? Det som jag tycker är allra jobbigast ibland är att man försöker att skapa en sort artificiell jämlikhet. Det är väldig ojämlikt tycker jag. Vi har olika typer av intelligens, läggning osv. Vi är inte alla lika vackra, lika rika, smarta osv. Detta betyder inte att vi inte har samma värde som människor. Jämlikhet finns inte i det yttre - men den finns i det inre. Men dit vill man inte gå.

Fi kommer säkert att väcka debatt och det kan ju vara bra, men jag förväntar mig inte några holistiska lösningar från dem. Men överaska mig gärna!

Karen Armstrong

Jag kom på att jag träffat en del andra kända personer (detta är ju så otroligt viktigt...) som Astrid Lindgren osv, men den person jag är mest stolt över är Karen Armstrong. Hon kom fram och satte sig vid mig när jag försökte få i mig lite av buffén i UD i London. UD hade en drive om det mångkulturella samhället, och en av de tre dagarna var en konferens om hur dialogen mellan UD och religiösa minoriteter skulle kunna utvecklas. Hon frågade vad jag tyckte om konferensen.

Vi kom väl båda fram till att det var ett bra initiativ men att det beror på vad som kommer av det hela. Poängen med konferensen var att UD hade kommit på att deras utrikespolitik skapade reaktioner och konsekvenser inrikespolitiskt. Med 1 1/2-2 miljoner muslimer och 600 000 hinduer, och sikher, jains, buddhister, judar osv, som har kontakter och intressen i utlandet så är det ju klart att den brittiska utrikespolitiken kan skapa ilska. Speciellt som man valt att med USA invadera Afganistan och Irak.

Min erfarenhet av brittiska UD (och jag antar att det är detsamma i många andra länder) är att man tänker på mioriteter och religionsfrihet och sådana frågor när man behöver det. Man förstår att dialog är nödvändigt, men mest för att lugna ned de grupper som berörs. Man är inte riktigt beredd att ta dialogens konsekvens, att kanske ändra sin politik, och därför är lyssnandet mycket ytligt.

Jag var med i en religionsfrihetspanel i UD, och jag är väl fortfarande med, men vi har inte träffats på två år. Min känsla var att man var beredd att driva religionsfrihetsfrågor mot ett land där man inte hade mycket att förlora. Frankrike ville man t ex inte röra. För mig så verkar det som om religionsfrihet och mänskliga rättigheter var en dekoration på tårtan, de gör att ekonomisk vinst och säkerhetspolitik såg trevligare ut - men de var inte själva substansen.

En dam från de västindiska öarna som bodde i Stockholm sa på brittisk radio att Sverige är 20 år efter Storbrittanien när det gäller integrationsfrågor, så det måste ju vara värre här. Fast jag vet inte hur politiker tänker i Sverige.

Vad som behövs är dock att man sätter människan i förrummet. Men för det behövs visioner, kanske även att man ser en mening med det mänskliga livet. Jag har så svårt att förstå hur folk kan leva utan mening. Det måste vara jättejobbigt.

Jag sa helt diplomatiskt till Karen Armstrong att jag inte läst hennes böcker (man är väl smart). Vad jag inte sa var att jag hade börjat läsa hennes bok Historien on Gud men lagt den åt sidan, för jag fick det intrycket att hon såg religion som en mänsklig skapelse, och det hade jag inte tålamod för just då. Sedan har jag läst hennes bok Spiraltrappan som mycket bra. Jag tycker om hennes språk och humor, men jag vet inte hur översättningen är. Jag har en liten 'soft spot' för henne.

Idag är det Radhasthami

Gud är en men har delats sig i två (om man förenklar det hela) för att utöka den andliga glädjen och kärleken. Krishna representerar den maskulina kraften, och Radha den feminina. Det är genom Radhas nåd som man kommer till Krishna. Hon helt enkelt för en till Krishna. Hennes namn Radha kommer från ordet aradhanam som betyder tjänst. Hon tjänar Krishna bäst; därför heter hon Radha. Om vi tänker efter så utrycks kärlek i tjänst. Vi gör något för att hjälpa eller glädja den vi hyser kärlek för. Det som tillfredställer själen mest är att glädja Gud (hur man nu väljer att kalla honom, fast jag kallar honom för Krishna), och genom Radhas energi blir detta möjligt. Idag firar vi henne. He Radhe!

Fett

Det är vissa ord jag inte gillar. 'Fett' är ett av dem. Man 'rockar fett', och 'det var fett med allvar', och 'fett grymt'. För mig är fett, fett: inte bara oljigt utan äckligt. Jag hörde ett radioprogram i England om vissa människor som känner, ser och även smakar ord och bokstäver. De har ett namn på 'syndromet', som jag inte uppfattade. De erfar bostäver i olika färger och upplever ord på att annat sätt. Alla upplever samma sak olika och damen som hade det verkade trivas bra med det. För mig känns fett brunt, tjockt och äckligt.

Jag är ambivalent när det gäller 'blatte'. Jag tycker inte om det och skulle aldrig använda det, men det verkar som invandrare använder det själv. Som om de vill återerövra ordet och göra det 'coolt'. Jag är glad att de tar större plats i TV rutan. Jag har tyvärr inte fler platser just nu som jag kan bedömma Sverige från. TV:n får duga.

Det är de två orden som petar ut från TV rutan. Men det var ett annat ord som jag tyckte om. Ett helt vanligt ord som beskriver något på ett bra sätt. Men jag kommer inte ihåg det. Jag glömde Ginko tabletten i morse.

Strödda tankar i Sverige

Hittade en av grannarnas trådlösa nätverk... så här är jag igen. Det är så mkt tankar som rör sig i min hjärna just nu och som vill ut.

Resan gicka bra. Missade bussen till Heathrow men de går var tjugonde minut. Lugnade ned en kanadensare som också missade bussen. Han skulle flyga till Geneve en timme efter mig. Trafiken gick ok, men jag var orolig med tanke på morgontrafiken. Det var inget jag kunde göra ändå. Bussen kom och vi fick ett stop efter 20 minuter... iiiek. Trafiken gick igång igen, och flöt som ett dragspel. Långt mellan bilarna, och så knökade det ihop sig, flytet kom igång igen och så knep det till. Men det gick ganska smidigt, och jag kom i tid.

Jag hade läst lite från Sigge Eklunds blogg om de kändisar han träffat och endel av de kommentarer han fick. En hel massa möten. Kul! Satt och funderade på planet om vilka jag träffat. Jag har ju varit ute på stan och sålt böcker så det har blivit en del. Många kommer jag inte ihåg namnet på. En kompis sa att Allan Larsson var på en restaurang, då han var minister. Jag gick fram till honom och sa glatt "Är det Allan?", "Ja" (vad kunde han annars säga), "Jag har en bok till dig. Lite indisk visdom. Man kan aldrig bli för vis, eller hur?" Jag gav den till honom och han såg glad ut. Gick ut.

Träffade Povel Ramel ett par gånger, och Martin Ljung 2-3 ggr, Marie Bergman. Ingvar Oldsberg köpte kakor av mig i 5:an i Göteborg. Jag hade tappat rösten helt och hållet, så jag gick fram till folk med en lapp (intressant upplevelse). Han stannade, läste lappen och sa i sin käcka stil "Jag tar kakorna nu och kommer tillbaka med pengarna imorrr'on". Jag kan tänka mig att han ville kolla min reaktion och om jag verkligen inte kunde prata. Man kan dock säga mkt med ögonen. Han sa att han bara skoja, skrattade och gav mig pengarna. Det var ett trevligt möte.

I Geneve var jag på samma konferens som Linda Grey i Dallas och en annan Linda Grey (någon anna serie). Dallas Linda verkade trevlig. Jag delade taxi med Lindsay Wagner, The Bionic Woman, under samma konferens. Jag viste inte vem hon var just då, för jag har aldrig sett hennes serie. Hon var super trevlig.

Sedan var jag i Buckingham Palace på en reception tillsammans med andra religiösa representanter. Detta var under hennes jubilee år 2002. Jag trodde inte att hon skulle gå omkring och mingla med folk så jag missade henne - förutom när hon samlade ihop alla för den officiella ceremonin. Alla mina vänner pratade med henne. Oh, well. Prince Charles kollade jag in. Han är en bra person, tycker jag. Jag pratade med en Duke och Duchess av något, men jag hade inget intressant att säga till dem. Tycker att chit-chat kan vara lite jobbigt ibland, men det går bättre nuförtiden.

En sak om kändisar är att träffar så mycket människor varje dag, och för dem är detta så trivialt. Det är också opersonligt. De är en roll och en image, men inte en person, och det måste kännas jättejobbigt. Det kan ju leda till världens egotripp och illusion, och världens depression. Inte lätt att vara känd.

Min mor kom från Frankrike en 1/2 timme före mig så hon och min syster väntade på mig vid utgången på Arlanda. Hemma igen. Skönt. Handlade sedan på ICA med min syster och tittade på alla svenskar. Diskussionerna på Qaisar Mahmoods blogg om rasism har satt min hjärna på spinn. Är jag verkligen svensk? Jag är född på Danderyd och har en svenska pappa, men hemma var kulturen mest fransk - min mammas inflytande. Jag är väl svensk, men vad betyder det?

När jag fyllde 9-10 år bjöd jag hem lite vänner på kalas. Jag ville bjuda dem på det jag tyckte mest om, så det blev bl a sniglar (he, he). Jag tror inte det gick hem riktigt... Tanken var nog att de skulle få uppleva något nytt, men att bjuda svenska 10-åringar på sniglar, som de aldrig någonsin ätit, kanske var en lite för stort utmaning:)

När jag var 16 år gick jag med i Krishnarörelsen, och den kulturen var andlig, religiös, indisk. Lite annan. Inget svenssonliv precis. Och nu när jag bo i England så undrar folk hur svenskar är, och svenskar undrar hur engelsmän är. Jag kommer upp med olika generaliseringar, men ser alltid undantagen.

När man bor i ett land så delar man vissa erfarenheter; TV program, och uttryck under uppväxten. Det ger ett visst språk. Jag kan nynna Anslagtavlan hur mkt som helst i England, men det är ingen som kommer att kunna förstå (vad man nu kan förstå). För att inte tala om Jul Kalle, "... men Ferdinand ville bara sitta under en korkek, och lukta på blommorna...". Trivialt, jag vet.

Jag vet inte hur vi kom in på det men min syster och jag pratade barnprogram; jag tyckte Pannkaksresan var lite kuslig och konstig - hon tyckte den var tråkig. Vi sjöng Ett, Två, Tre, Fyra... från Fem myror är fler än fyra elefanter, och senare på kvällen såg jag Rolf Gustavsson och hans vänner uppföra deras helt egna version:)

Tillbaka till min identitetskris...

Vad jag tror skiljer vissa nationer från varandra är de regler som utvecklats om i stort sett allt. Om vi tänker efter så har vi regler för vad vi anser vara normen, vad som är acceptabelt och inte. Hur nära vi står en okänd person, hur vi äter, vad vi värderar. Det finns olika normer för olika grupper, men alla grupper är 'accepterade', dvs de tillhör även om man inte tycker om dem eller är mot dem. Det finns t ex en arbetarnorm, en norm som fungerar bland konstnärer och artister, en annan bland överklassen. Och inom normen finns det skilda regler för kvinnor och män - oftast. Man kan vara utanför normen, men man bedöms ändå i relation till den. Vissa finner stolthet i att bryta mot normen, men de är därför medvetna om vad normen är.

Normen är en sorts överlevnadsteknik eller reflex. Något som vi lärt oss för att 'överleva' i det sammanhanget vi växt upp i.

Det som invandrare slåss emot är att det i vissa sammanhang inte är acceptabelt att vara det - än. Det kan gälla hudfärg, namn, brytning osv. Jag kan inte se en annan utväg ur detta än utbildning och dialog, för dessa regler är omedvetna processer. Vi behöver utsätta oss för olika tankesätt för att medvetandegöra och bryta dessa processer. Då kan vi upptäcka att det går att fortfarande går att 'överleva', när vi öppnar upp.

Vad vet jag om utanförskap egentligen? En fransk mamma är ju helt acceptabelt och är t o m ett plus. Men försök att vara en svensk hindu, med sari och tilak (lera) i pannan - i Sverige. För det första är Sverige ett ganska materialistiskt land, för det andra så är detta helt utanför normen för 99,9 % av befolkningen. Lite yoga och rökelser går väl bra, men att viga sitt liv till det... Hjäntvättad, helt enkelt, eller hur?

I England går det mycket bättre. För det första så har de så många hinduer med rätt hudfärg där, och så har de levt med mångfald så mycket längre. Och sedan kan det ingå i deras norm att vara lite exentrisk. Religion är också acceptabelt i vissa kretsar, vilket hjälper enormt.

Tittade på Debatt på TV och håller inte med Maud Olofsson om att forskningen och samhället skall fokusera helt på att ordna mera jobb. Vi behöver intelektuella människor med. Vi behöver jobb men utan hjärna och de som frågar "varför" så är risken att vi endast rusar omkring som yra höns. Va, va, va fö' då fö', typ. Vi behöver mångfald, inte enfald.

Om det finns en tråd i dessa tankar så är det väl att vi alla är personer; vare sig vi är kändisar, utlänningar, hinduer, politiker, eller forskare. Vi är inte kategorier.

Respekt

Jag skall till Sverige imorgon bitti och vet inte när jag hinner skriva igen. Tänkte att kunde sätta upp det här lilla stycket som jag skrev för ett tag sedan. Vi ses!

"Respect! The word reverberated in my mind just as I stopped myself from taking her life. I was at the time a young teen walking home from school. I was feeling the sun's warmth and hearing the blue-tits familiar tune, signalling the first coming of spring.

I looked down at the first brave flowers that I had intended to pick and bring home, but as I leaned down to pick some up, I stopped myself. It was maybe not the word ‘respect’ that came to mind, but more the feeling of respect. Here was someone with a life of its own — with a sort of birth, growth, and end. I had wanted to pick her, ending her life prematurely, only to have her in a glass of water for a day or two before I threw her away. How could I take someone’s life just for my own brief enjoyment?

I attributed my newfound sensitivity for life to my having become vegetarian. I was trying to live a life with less violence; something that seemed to have had an effect on the way I saw the world around me. This might sound like madness to some but for me it was a very practical lesson — that in the action of respecting life, I in turn became more able to respect life.

‘Respect’ is the big word in Britain right now. The government presented its new policies for this term, enunciated in Queen’s speech as ‘fostering a culture of respect’. The youth, hoods-and-all, just have a cooler way of saying it: 'Yo’, respect'.

The need for respect seems to be universal, but what is it? The Oxford English Dictionary defines respect as: ‘due regard for the feelings or rights of others’. Put in another way, we could translate it into the Golden Rule of treating another as ones self, or ‘not to do unto others what you would not have them do unto you’ (Mahabharata).

To be able to give respect to others we need to look beyond our differences. Beyond different opinions, characters and looks, is a person with life — and life is in its nature sacred. Even if we believe that life has come by chance, or that physical matter (i.e. a terrible amount of atoms) is all that is, we intuitively feel that it is wrong to take another persons life. Life has somehow a sacred character beyond human reasoning.

In the fifteenth century, Lord Caitanya Mahaprabhu taught that one of the secrets of spiritual life is to always give respect to others and not expect respect for ourselves. That giving of respect is not just an idea, but is an appreciation of the sacred nature of life. It is an act of love. Life is not only the prerogative of humans. Life belongs to all who are alive and to God, the origin of life. It is therefore natural for a seeker of God to develop an appreciation for all that is alive, whether humans, animals or plants. Within all is a part of God and therefore they all command our respect.

This does not mean we have to agree with everyone or start hugging lions; our response will necessarily have to be adjusted to the person and the situation. However, our starting point will have to be spiritual if we are going to talk about respect effectively. Otherwise we will limit the scope of our respect to some external factor.

We don't have to wait until our beings are vibrating with respect for all before we give respect — we just have to do it. But as ‘charity starts at home’, respect starts with ourselves. The more we respect the sacredness of our own life, the more we are able to respect the sacredness of others."

Korna vid Mississippi

Jag fick läsa en rapport från Krishna hängivna utanför New Orleans. Bland allt elände betar korna bara på. Ett annat perspektiv.

"Krsna's cows are fine; as far as we know none were injured by falling trees. They were seen placidly grazing in 120 MPH winds! Cows are something else. We do have a lot of fence damage, however, and will have to manage our herds carefully to keep them on the property and out of danger until the fences are repaired."

Tur att någon vet