Vem är jag egentligen?

Igår läste jag en artikel om en dam som blev dement relativt ung. SVD har följt med i hennes utveckling sedan hon fick diagnosen för fem år sen, och igår så skrev de om hur hon nu fått flytta in på ett hem på heltid.

Hennes tillstånd verkar ganska lik min pappa, i och med att hon inte riktigt kan uttrycka sig i hela meningar. Eller ens i begripbara snuttar. I höst blir det ett år sedan han behövde vara på ett hem på heltid. Han fick en infektion, och efter den så blev han rullstolsbunden. Detta gjorde att han inte kunde bo hemma längre.

I artikeln så citeras dottern till den dementa damen:

"- Vi måste inse att vår mamma inte finns längre. Det är bara skalet kvar, konstaterar Ulrica Sjöberg."

Jag måste säga att detta är en upplevelse jag inte delar alls. För mig (och min mor) så är pappa kvar som han är. Vad som förändrats är skalet. Det är skalet som har rasat samman. Det är kroppen, hjärnan, som har kollapsat. Innerst inne finns samma person. Samma person som förr, som vill ha kärlek, respekt, omsorg. Som vill uttrycka sig, och vara hjälpsam, och se om sin familj. Det är bara det att han inte kan. Allt omkring honom har kollapsat. Det är det som är det sorgliga. Och det är det som är så viktigt att förstå när man tar hand om dementa. De är inte livlösa paket som man kan skyffla runt hur som helst med.

Och här sitter jag i England, och kan inte ta hand om honom...

[distraktion]

Hittade även en artikel om medvetandet som är intressant. För mig är det bara så uppenbart att jaget är andligt, att jag har svårt att förstå hur man inte kan tänka så. Men det är mitt problem.

Eller är det mitt problem? Det är mitt problem att jag inte är tillräckligt ödmjuk och förstående. Men det är upp till envar att försöka förstå vem man är.

Vid en föreläsning sa en elev till mig, "Jag tror inte på reinkarnation," som om det var mitt problem. Det är inte alls mitt problem. Det är upp till oss själva att försöka förstå hur livet fungerar. Vi kanske kommer fram till att det inte finns en gnutta andligt i oss, eller att reinkarnation inte har någon logik, men vi har i alla fall tagit ställning till något efter att ha undersökt saken.

[undrar vilken sida jag vaknade på idag]

BG 2.11-13

Nu börjar Krishna sin undervisning. Bhagavad-gita betyder 'Herrens sång'. Egentligen skulle den heta Bhagavan Gita, men i sanskrit så ändras ändelsen av ett ord beroende på det ord som följer. Därför blir det Bhagavad-gita. Bhagavan betyder 'den som besitter all opulens'; och då räknar man opulens som rikedom, skönhet, makt, kunskap, berömmelse och försakelse. Bhagavan betyder då han som besitter allt detta till fullo, eftersom Han är allts ursprung.

Jag skriver 'Krishna sade' istället för 'Bhagavan sade' för det blir enklast så.

2.11: Krishna sade: Medan du talar kunskapens ord, gråter du över vad som inte är värt att sörja. De visa sörjer varken de levande eller döda.

När man blir förvirrad så förlorar man oftast perspektivet. Eller rättare sagt så blir man förvirrad när man förlorar perspektivet. Så vad Krishna nu försöker att göra är att hjälpa Arjuna att se situationen på ett helt annat sätt. Han vill påminna Arjuna om vad jaget egentligen är.

2.12: Den tid har aldrig funnits då inte Jag existerade, eller du, eller alla dessa kungar; ej heller i framtiden kommer någon av oss att vara till.

Krishna börjar här med lite sankhya-filosofi, dvs han vill att Arjuna funderar på vad det är som är bestående och vad som förändras. Här säger han att vi alla är eviga. Själv tror jag att pga av att vi, dvs själen, är eviga, så har vi en naturlig känsla av att vi aldrig dör. Döden känns egentligen ganska konstig för oss. Eller hur? Vem tänker på att man ska dö, vilket egentligen är det enda som vi är helt säkra på om våra liv. Och varför tar vi livet på sånt allvar? I den här versen så förklarar Krishna att vi aldrig egentligen dör, vilket skulle förklara vår oförmåga att förstå döden.

2.13: Såsom den i kroppen fängslade andesjälen ständigt vandrar i denna kropp, från barndom till ungdom och ålderdom, så vandrar andesjälen också in i en annan kropp vid döden. Den besinningfulle förvillas ej av en sådan förändring.

Vi kan ju se att kroppen förändras hela tiden. Vissa säger att vi byter alla celler i kroppen vart 7/11 år, vilket betyder att jag har bytt kropp redan i det här livet. Flera gånger om. Men själva jag-känslan finns kvar hela tiden. Medvetenheten om ens existens och att man vart barn och dess minnen finns kvar. Men råmaterialet i kroppen har bytts ut. Så vad Krishna säger här är att på samma sätt som vi byter kropp under detta liv så byter vi kropp efter detta liv, för livet i sig är evigt. Döden är egentligen ingenting att vara rädd för, för den existerar inte.

Det här får räcka för idag. Det är tillräckligt mkt att fundera över.

Bloggen

Så nu har bloggen ordnats till, och Internet Explorer användare kan se bokstäverna i normal storlek...

Först märkte jag det ju inte, för i Firefox såg det helt normalt ut. Men sen hörde jag att den såg konstig ut. Jag tänkte att det var en Explorer grej - problemet var därute - långt därute.

Men sen slogs jag av en tanke som av en blixt. Det kanske var mitt fel att sidan såg konstig ut... Revolutionerande tanke. Speciellt eftersom jag hade hållt på och pulat med html koden och att jag inte har en aning om hur man gör.

Men är det inte så jag reagerar på det mesta runt omkring mig? Går något fel - vems fel är det egentligen? Andras fel, såklart. Hmmm.

Jag tyckte den här passade in just nu. Lite reklam för Alanis Morissette.

Internet Explorer

Till alla som använder Internet Explorer:

DEN HÄR SIDAN SER HELKONSTIG UT MED EXPLORER. JAG VET INTE VARFÖR. MEN HÅLL UT - NÅN NÖRD DÄR UTE KOMMER ATT FIXA TILL DET SÅ SMÅNINGOM...

BG 2.1-2.10

Nu börjar vi med andra kapitlet av Bhagavad-gita.

Arjuna har bett Krishna att föra deras vagn ut mellan de som ska strida på slagfältet, och där frågar sig Arjuna om hur någon kommer att gagnas av att strida. Även om de vinner kommer de inte kunna njuta av vinsten, för de som de strider emot är deras kusiner, och andra släktingar och vänner.

Mahatma Gandhi ansåg att denna konversation var helt allegorisk och syftade till själens inre kamp mellan det goda och det onda. Själv så ser jag det som både allegoriskt och en historisk händelse. Den är allegorisk på det sättet att jag kan ta till mig undervisningen i mitt eget liv, även om jag inte är en general som Arjuna. Men jag ser den inte som helt uppdiktad.

Hur man än ser det så kan man hitta enormt mkt i dess verser.

Om du vill gå över första kapitlet först så finns de här: BG 1.1-13, 1.14-20, 1.21-31, 1.32-46.

2.1. Sanjaya sade: Då Han såg Arjuna, fylld av medlidande, mycket sorgsen och med ögon fyllda av tårar, talade Madhusudana, Krishna, följande ord.

2.2. Krishna sade: Min kära Arjuna! Hur har dessa orenheter besmittat dig? De passar inte alls en man som känner livets högre värden. De leder inte till högre planeter, utan till vanära.

Oooo, visst är Krishna tuff mot Arjuna! Nu är det så att Arjuna var en krigare och som sådan var det hans plikt att strida när han blev kallad till det. Ja, egentligen var han en prins, en ledare, och även om han och hans bröder försökt stoppa kriget så fungerade inte medlingen. Alla kort var lagda - och så bryter Arjuna ihop.

2.3. O Prithas son! Fall inte undan för denna förnedrande vanmakt! Det passar dig inte. Ge upp denna hjärtats lågsinnade vekhet och stig upp, o fiendens gissel!

Här blir han påmind om hans ärade mor, Pritha (Kunti).

2.4. Arjuna sade: O fiendens förgörare, o Madhus bane! Hur kan jag i detta slag med mina pilar motattackera män som Bhishma och Drona, som är värda min dyrkan?

En bra fråga. De var båda hans lärare och de hyste alla starka känslor för varandra. På något sätt hamnade de på fel sida - egentligen pga av deras pliktkänsla. Livet är ibland ganska komplicerat.

2.5. Det är bättre att leva i denna värd av att tigga än att leva på bekostnad av stora själars liv, vilka är mina lärare. Även om de är giriga, är de trots allt överordnade. Om de dödas blir all vår njutning befläckat av blod.

I den här kulturen går man gärna inte emot de äldre. Det är viktigare att få sina äldres välsignelser än att vara 'rätt'. Bättre vore det att leva på allmosor.

2.6. Ej heller vet vi vad som är bäst - att besegra dem eller att besegras av dem. Om vi dödar Dhritarashtras söner, kommer vi efteråt inte längre att vilja leva. Ändå står de nu framför oss på detta slagfält.

2.7. Nu är jag förvirrad över vad som är min plikt, och jag har förlorat all fattning på grund av småsinthet. I detta läge ber jag Dig att klart tala om vad som är bäst för mig. Nu är jag Din lärjunge och en själ underkastad Dig. Undervisa mig!

Vem känner inte igen sig om att vara förvirrad? När allt faller ihop runt en, som ett korthus. Jag kommer ihåg en gång, när jag inte riktigt ville tro på Gud, hur jag bad att 'om Du (Gud) finns så kan Du höra mig nu - hjälp mig att förstå Dig och vad som är sant'. Inte dåligt för en ateist... :) Jag vet inte vad som fick mig på knä. Kanske en allmän tonårsförvirring? Inget minne just nu.

Här uppvisar Arjuna en viktig egenskap - ödmjukhet. Vart kommer annars viljan av att förstå ifrån, om man tror att man vet allt.

2.8. Jag kan inte finna något sätt att driva bort denna sorg, som torkar ut mina sinnen. jag kommer inte att kunna förinta den även om jag vinner ett ojämförligt kungarike på jorden med suveränitet som halvgudarna på himlen.

2.9. Sanjaya sade: Efter att ha talat sålunda sade Arjuna, fiendens gissel, till Krishna, "Govinda, jag skall icke strida", och föll i tystnad.

2.10. O Bharatas ättling! I det ögonblicket talade en leende Krishna, mellan de båda arméerna, följande ord till den sorgtyngde Arjuna.

Det är egentligen nu som BG börjar på riktigt.

Bhagavad-gita

Jag tänker en hel del på Bhagavad-gita just nu, för jag skriver en uppsats om Gandhi, icke-våld och just Bhagavad-gita (BG). Jag började sätta upp lite verser här på bloggen men jag kom aldrig längre än genom första kapitlet. Tänkte jag kunde börja igen.

Gandhi tyckte att de sista 19 verserna av det andra kapitlet var speciellt viktiga och han reciterade dem varje dag (2.54-2.72). Vi kommer dit så småningom.

Forskning

Krishna

Ja, igår så firade vi Krishnas uppenbarelse. Jag skriver vi, för vi var några stycken (7) som träffades på kvällen för att läsa och sjunga om Krishna. Vi håll på tills midnatt, då vi offrade olika goda maträtter till Honom, och sen åt vi själva. Ja, man fastar hela dagen, vanligtvis - man dricker inte ens vatten. Fast jag är så pass gammal nu att jag inte orkar göra det... Jag äter lite frukt under dan.

Först kanske jag ska klargöra att Krishna betyder 'den mest attraktive' och är ett namn på Gud. Det finns många namn som beskriver några av Hans egenskaper, och Krishna är ett av dem. Så för mig så finns det inte en massa olika gudar, utan bara en massa olika sätt att se på Honom. Jag skriver Honom, och inte Henne, för enligt den tradition som jag befinner mig i så dyrkar man Gud i både en manlig OCH en kvinlig form. Gud är både maskulin och feminin, men Krishna hänsyftar till den maskulina formen. Den feminina formen tar vi ta en annan dag, tycker jag.

Det intressanta med Krishna är att man beskriver Honom som en ugn pojke, som ytterst vacker, och vars hudfärg är svartblå som ett regntyngt åskmoln. Man finner ganska detaljerade beskrivningar av Honom i olika böcker, speciellt i Bhagavata-Purana.

När jag kom till ett Krishna tempel första gången, så visade de mig en bild på Krishna och sa: 'Det här är Krishna, han är blå' (och fnittrade till lite). Jag som var agnostiker (även om jag inte visste att mitt tillstånd hade ett sånt avancerat namn), och även varit ateist i mina dar, tänkte ändå 'varför inte'; för om det fanns en Gud, varför skulle han inte kunna vara vilken färg han så behagade?

Berättelserna om Krishna fascinerade mig, för här talade man om en Gud som var ugn, humoristisk, busig, och oändligt vacker. Hur attraktivt är inte det? Och att han leker med sina vänner, och hur ens förhållande till Honom kan uttrycka sig på de mest fantastiska och enkla sätt.


Ibland fick jag nypa mig i skinnet. Jag kunde inte tro att JAG, Ms Ateist, nu kunde dyrka en liten blå koherde [aaarrrghhh]. Men det kunde jag visst. Och fortsätter med det.

Min förståelse av Krishna har förhoppningsvist mognat lite med åren. Berättelser i skrifter kan ge en vägledning i förståelsen av Guds natur, men man måste även förstå att Gud är så mkt mer än så. Han är obegränsad. Han är obegränsad, men även en person. Jag ser inga motsatser i detta, för Han kan vara en person med obegränsade kvaliteter och egenskaper.

Jag har svårare att kunna relatera till tanken att Gud endast är en energi, eller att vi alla är Gud. Jag förstår vart tanken kommer ifrån, för på ett plan så tillhör vi alla den andliga energin, men skillnaden är att vi är ytterst små. Vissa säger att form är en illusion, och ja, på ett plan så det en illusion; kroppen förvandlas hela tiden. Men att därför säga att all form är en illusion är att gå ett steg för långt. Varför skulle något formlöst skapa former - ja, om Gud vore formlös, hur och varför skulle han skapa en massa illusoriska former (dvs alla vi med kroppar)?

Tja, svara på det om du kan.

Men alla tar den vägen till Gud som de behöver. Livet är evigt, såväl som Gud, och Han har en hel massa tålamod - även om inte jag har det.

Ja, så kan det gå.

Blodigt firande

Usch. Igår attackerades Krishna rörelsens tempel i Manipur, India. 4 dog och 40 skadades när en handgranat kastades in bland folket under en dansföreställning. 20 000 människor hade samlats i templet just när de firade vår allra största festival under året - Shri Krishna Janmasthami - Krishnas 'födelsedag'.

Jag förstår inte varför de skulle attackera ett av våra tempel - och för vilket syfte.

En artikel om det.

Och en annan (med en jobbig bild).

En till.

Mitt nya jag

Jag har fått en liten datorpenna, och det är klart att man provar den...

Nytt ord

Man lär sig nåt varje dag.

enstasy: A term coined in 1969 by Mircea Eliade to contrast the Eastern view of bliss as "standing inside oneself" (enstasy) with the Western view as ecstasy, "standing outside oneself." A word chosen as the English equivalent of samadhi.

Bloggerproblem

En kompis till mig sa att texten på min blogg är enorm... Jag kollade in genom Internet Explorer, och ja... så här ser det ut:

Jag kör annars med Firefox... Hur gör jag nu?

Studietips

Jag vet inte hur det är med er men efter att jag läst en stund, speciellt efter jag ätit, så blir jag sååååå trött. Läggdags igen? Nääää....

En mkt effektiv sak som jag då gör är att... dansa! Ja, inte när jag är på biblioteket, men hemma. Jag har ingen bra anläggning så jag använder min Mp3 spelare, som visserligen är mkt bra, och kör järnet (beroende på min sinnestämning) under några låtar. Efter det blir det hur bra som helst. Jag kan tänka mig att det fungerar lika väl när man är sur, ledsen, eller bara allmänt deprimerad.

Dansa är bra för man kan röra sig precis hur man vill och det är ju så himla kul. Så nu vet ni vad jag gör där hemma. Idag studsade jag runt till Paramatma, av Shri Hari, men det blir ganska varierat. Arabisk musik är kul.

Jag gick även på en 5-Rhythm 'danskväll' för några veckor sedan, vilket är en sorts dansterapi (?) där man dansar efter 5 olika rytmer. I Sverige så har man länkat samman det med de olika elementen (jord, vatten, eld, luft och eter). Min syster håller på med det ganska mkt.

Det var himla kul, och intressant. Man går väl på en sorts inre upptäcksfärd genom dansen och musiken. Och så är det en himla bra workout! Jag ska börja göra det regelbundet i grupp. Jag ska alla fall prova ett tag.

2020

Jag lyssnade just på Costing the Earth, BBC Radio4, om Sveriges mål att bli oberoende från olja tills 2020. Det var ett intressant program som gav ett entusiastiskt intryck av Sverige.

Det får mig att tänka igen på egoism etc. När man säger att människans starkaste drivkraft är egoism, så drar man oftast slutsatsen att man därför ska vara självisk. Alla för sig, typ. Men egennyttan tjänas bäst när man sammarbetar; när man tänker på allas bästa.

Visa ord för idag

Perfect does not mean perfect actions in a perfect world, but appropriate actions in an imperfect one.

R.H. Blyth

Han lär även också ha sagt:

Thus we see that the all important thing is not killing or giving life, drinking or not drinking, living in the town or the country, being unlucky or lucky, winning or losing. It is how we win, how we lose, how we live or die, finally, how we choose.

Heeeey!

Your Emoticon Is Smiling

Right now, you're feeling cheerful and content - without a care in the world.

What Emoticon Best Represents You Right Now?

Bild

T o m en ny bild... Vart ska dettta sluta? :)

Jag vill också sätta in en bild istället för titeln på min blogg, så finns det nån som vet hur man gör så säg gärna till. Jag har bilden färdig men vet inte hur jag sätter upp den på Blogger.

Det känns ganska skönt att rensa. Jag är inte så speciellt produktiv men jag är fortfarande i illusionen att jag kommer att bli helt otroligt effektiv när jag väl har kommer igenom detta. Och jag har redan kommit igenom ganska mkt.

På det känslomässiga planet så har jag börjat att arbeta med EFT. Det verkar otroligt effektivt. Man balanserar kroppen (där trauman sitter) genom att trumma lite på vissa meridianändar. Jag är inte den som inte provar. Min akupunktör sa att mkt av mina fysiska problem beror på uppdämda känslor, på vrede och sånt. Men hur blir man av med dem? Bara sådär. Jag tror inte på att slåss med kuddar och sånt, och det verkar som om jag inte behöver göra det heller.

Kolla in EFT själv. En bra sak med EFT är att de inte varkar speciellt giriga. Köper man deras DVD så får man göra 100 kopior, och de kostar inte så mkt. Sen finns mkt av materialet på deras hemsida.

Rensning

Tjaha, nu har jag ändrat stil på bloggen. Allt hänger ihop - lever rensning, omformatering av min hårddisk (som tog en evighet), och så nu bloggen. Det är mkt annat som omformateras i mitt liv, känns det som. Gamla onödiga attityder ska bort så att det blir mer rum, typ.

Jag har inte skrivit så mkt den senaste tiden. Kändes som om luften gått ur mig, och att jag måste prioritera om mitt liv. Inget drastiskt, men jag vill gärna kolla över vad jag egentligen håller på med. Och vad är det som hindrar mig från att gå framåt? Jag har inte beslutat mig om vad jag jag ska göra med bloggen än. Det får växa fram.